Joo... jag lever...

Och egentligen har jag inte fått mer tid över på mina dagar helt plötsligt. Men dagen idag har ändå varit såpass omvälvande så jag måste på något kryptiskt sätt få ur mig något av det.

1989

Föddes det en liten flicka, som några år senare skulle korsa min väg. Hon utmärkte sig väl inte så mycket från andra flickor kanske, men hon var en glad och behaglig liten varelse. Vi hade ett stort intresse gemensamt - trots vår stora åldersskillnad. HÄSTAR! Det är något märkligt med just djur, och kanske främst hästar. Det förenar både gamla och unga, och hästsport är den enda sport som jag känner till som både 18-åringar och 55-åringar tävlar på samma villkor i - kvinnor mot män. Efter ett tag ägnade vi oss åt vårt stora gemensamma intresse ibland tillsammans. Den numera tonåriga flickan var ibland hemma hos mig och red, eller så följde hon med på tävlingar som lite av en hästskötare. Hon var alltid glad, och alltid väldigt pratsam.

Liten blir större

Och så småningom blev det kanske andra intressen som började pocka lite mer på uppmärksamheten. När vi träffades så hade vi dock alltid något att säga varandra, och någon slags "gammal vänskap" fanns som en tunn tråd oss emellan. Den lilla spontana hoppan hade vuxit upp till en mycket söt och tilltalande ung kvinna med det mest glittriga leende man kan tänka sig. Det blev glesare mellan våra möten, men alltid lika hjärtligt när vi väl sågs. Sedan kom molnen.

Även den glittrigaste

sol kan bli helt förmörkad av ilskna och hotande ovädersmoln. Detta hände denna unga kvinna. Jag vet inte om det var någon som lyckades ta sig igenom det svarta och fick en inblick i vad det bestod av. Det jag vet var att det började bli outhärdligt för de leende ögonen, och att smärtan flera gånger tog överhanden. Det fanns dock alltid ett litet fladdrande hopp som vägrade flyga iväg och gjorde åter framtiden möjligt, gång efter gång. Tills denna midsommar.

Det obegripliga

det som bara inte skulle få hända, skedde. En liten fladdrande låga, som ibland blossade upp och lyste upp tillvaron för oss alla andra, orkade inte hålla kvar ljuset. Hon skulle ju vara kvar hos oss! Hon hade behövt finnas då jag vet att hon var en äkta solstråle för så många. Jag vill tro att hon faktiskt också behövde oss. Det obegripliga är att det är så svårt att lyckas haka fast i varandra och ge varandra det som får lågan att orka lite till. Jag vet att det är många som har försökt, men naturligtvis så gnager ändå ett vasst tvivel i hjärtat; fanns det något vi kunde ha gjort mer?

Idag

har vi tagit avsked. "Ett sista farväl" som pastorn envist tjatade, men jag tror nog att de flesta tillsammans med mig tänkte helt annat. Vi har deltagit i en cermoni som ska vara till både tröst och stöttning, men inte har jag sagt farväl för sista gången! Denna lilla älva kommer finnas med mig så länge jag har sinnet i behåll. En 20-åring går inte att bara lämna...

Kicki W