Två vita trollungar. Visst är de söta?! Djuret är marsvin och rasen heter lunkarya.

Djur och tokig = djurtokig?

Jag har filosofetar över detta förr, men nog kan det vara på sin plats att ägna saken en liten tanke emellanåt. Är man tokig i djur eller är man tokig på grund av djur?  Just denna helg är frågan extra aktuell att belysa. Både min, men framför allt mannens tid ägnas nämligen just åt djur under våra surt förvärvade semesterdagar nu när ungarna har novemberlov. Det byggs för fullt i mitt marsvinshus, och innan helgen har gått över till trist vardag igen så har mina söta små lurvtroll fått helt nya bostäder! Det blir verkligen jättefint :-) :-)!!

Och lite annat pengaförstörelse

Familjen är tämligen stor, och TV-rummet är ofta utnyttjat. Hur många soffor vi har förbrukat sedan första ungen kikade ut, har jag slutat hålla räkningen på. Då har faktiskt våra TV-apparater haft längre livslängd. Men igår gav vår kära tingest tillslut upp sin sista suck. Den har annars förgyllt vår tillvaro de senaste månaderna med att överraska oss med nya format på bilden. Emellanåt har känslan av "lustiga huset" varit högst påtaglig. Den har också lite nyckfullt bara helt plötsligt stängt av sig mitt under den mest spännande delen av filmerna, och krävt minst 10 minuters vila innan den har behagat öppna ögonen igen. Men igår var definitivt sista gången den stängde av sig. Så idag bar det sig inte bättre än att hela familjen stuvade in sig i minibussen och styrde mot Linköping. Vi har ju anat att storleken på TV-apparater har ökat markant sedan vi sist var i behov av köp, så för säkerhets skull hade vi med oss vår hästtransport också! Ingen dum tanke, för det skulle visa sig att det behövdes!

Bokslut

Dagen kan summeras på följande vis; Burskåpen som mina älskade marsvin ska husera i har blivit färdigbyggda och färdigspacklade. I morgon väntar slipning och målning. Familjen har numera en platt TV som är betydligt större än den stora LÅDA som vi hade tidigare. Bilden är bra, men givetvis har vi inte lyckats med att få alla andra nödvändiga pryttlar att synka med den blänkande mediamaskinen riktigt än. Burger King är dyrare än Mc Donalds, och har precis lika äckliga pommes frites. Men, ombyte förnöjer heter det ju. Hamburgare är trots allt hamburgare, och sådana har man ju klämt lite för många i sitt liv för att jag ska längta efter denna kulinariska tveksamhet. Nu är vi tre i familjen som är vaccinerade mot "Den nya influensan", så någon kommer ju kunna laga mat här i huset när alla andra ligger däckade med snorande trynen och feberfrossa. Vintertid är ingen bra tid - det blir mörkt ALLDELES för tidigt!

"Minns i november, den ljuva september..."Kicki W

Har du bråttom så skulle jag nog tipsa dig om att återkomma när bättre om tid finnes! Det här blir nämligen ett låååångt inlägg! Men för all del - njut två sekunder av höstvackra rönnlöv innan du hastar vidare!

En mycket god start!

Efter en ganska intensiv och innehållsrik arbetsvecka så rullade helgen in med sina förföriska löften. Varje helg är tyngd med förväntningar om vila kombinerat med trevliga upplevelser och färdigställande av hushållets måsten. På två dagar ska det hinnas med det som man under resten av veckan har skjutit upp, och inför varje helg finns också dessa orimliga förhoppningar om att verkligen göra ALLT. Somliga av oss har ju dessutom försvårat tillvaron ganska rejält genom att införskaffa andra levande väsen som behöver omsorg och skötsel. Varför man är så dum egentligen skulle nog någon granska lite närmare egentligen. Själv börjar jag luta åt att vi har något "för mycket" eller alternativt "för lite" av något för att egentligen anses som normala. Ju mer man tänker på det desto mer obegripligt ter det sig egentligen varför man har djur! Tänk vilken ocean av TID vi skulle ha om vi inte hade skaffat oss kritter!

          Men sedan är det ju den där lilla detaljen med vad vi djurägare FÅR i form av upplevelser och tillit, som inte går att mäta i antalet utmockade gödselkärror eller skurade marsvinsburar. Lördagen började ganska lugnt för min personliga del, och efter att i slowmotion ha inmundigat min frukost så släntrade jag med ganska moderat hastighet ner till stallet och började mocka ut fyra spiltor. Ute hängde fuktigheten tung över nejden, och det var väl bara en defenitionsfråga om det skulle kallas duggregn eller dimma egentligen. På väg upp mot huset igen blev det en liten goseträff med alla mina lurviga och pratsjuka marsvin i marsvinshuset. De blir alltid lika glada och tacksamma över min uppenbarelse, och jag väljer att tolka att det just är MIG de gläds över - och inte maten som jag visserligen passar på att ge dem också. Inne i stugan igen så gick jag upp och skakade liv i ett tonårsbarn och erbjöd honom en ridtur i den fuktiga naturen. Lite sömndrucken iklädd enbart mjukisbyxor och med elgitarren hängandes över axeln (när han vistas hemma tillhör denna tingest hans lekamen!), blinkade han emot mig och grymtade fram något som jag skulle tolka som ett ja. Detta barn har ärvt en viss genetisk uppsättning av sin mor som gör att saker ibland kan gå i ultrarapid. Men tillslut så var vi båda på väg ner till stallet igen, och klafsade ut i hagen och hämtade två fullblodsdamer. Ridturen blev både lång och underbar, och den vattenmättade luften kändes bara härlig och uppfriskande. På ett sanslöst gott humör återvände vi till verkligheten så småningom, och kände oss både duktiga (vi hade glatt våra vackra hästar!) och nöjda (vi var själva fullsprängda med endorfiner!) och skyndade inte i onödan med att göra iordning hästar och stall efter ridturen.

God fortsättning...

Det kan inte nog understrykas med vilken noggrannhet man bör välja sin livspartner! Min utdelning har varit synnerligen god, och maken är icke utbytbar! När sonen och jag så småningom ramlade in i huset igen så möttes vi av ljuvliga dofter från en, som det skulle visa sig, ljuvlig köttgryta med tillhörande Basmatiris. Det jag bidrog i det sammanhanget var bara en skvätt rödvin och några droppar soja i grytan, vilket visserligen kanske inte var helt oväsentligt för slutresultatet, men gick på sju röda sekunder. Under tiden som maten blev färdig så ställde jag mig i duschen och fräschade upp mig betydligt. Hela familjen var samlad till middag - minus en tonåring - och vi hade riktigt trevligt under tiden som våra magar blev allt mättare. Just här var jag dock tvungen att bryta rytmen en smula och faktiskt öka takten ganska mycket. Men jag hann trots det att fixa både hår och bättra på färg mm i ansiktet, och faktiskt stryka det jag hade tänkt ha på mig, innan jag och maken satt med en minimal packning i bilen på väg emot Linköping. Barnen lämnades totalt åt sitt eget öde, och inte nog med det. De hade dessutom blivit delegerade att sköta om gårdens alla djur under ett dygns tid ungefär. Och helt ärligt så betvivlade jag inte för ett ögonblick att de också skulle sköta uppgiften galant. Kanske inte identiskt med hur jag själv gör saker, och kanske inte ens i samma tid som jag, men sådant får man liksom tåla.

          Inte särskilt mycket senare än vad vi hade tänkt från början, kom maken och jag fram till ett hotell där ett rum väntade på oss. Vi checkade in och lämnade vår minimala packning på rummet, och vände sedan tillbaka till bilen igen. Färden fortsatte några mil till, och slutade som först i Norrköping och Stadium Arena. Ni som känner mig kanske höjer ett ögonbryn en smula om ni dessutom vet att Stadium Arena är en idrottsarena vigd i första hand till basket och friidrott. Anletsdragen kommer dock mycket snabbt att slätas ut till ett igenkännande och stort leende när jag berättar att just denna lördagskväll var det inte bollar som dunkade i golvet - utan MUSIK!!! Och inte vilken musik som helst heller faktiskt, utan en ren och skär hyllningskonsert till ett band som fortfarande efter snart 20 år är totalt ohotade på toppen av den musikaliska rockhimlen - nämligen QUEEN! Sångaren Peter Johansson, som varit i England i fem år och sjungit med delar av bandet och dessutom sjungit huvudrollen i musikalen "We will rock you", har tagit med sig ett gäng spelglada och fruktansvärt duktiga rockmusiker från England och gett konserter runt om i Sverige. Denna kväll var  en extraföreställning i Norrköping. Detta var sista konserten av turnén Champions of rock, och jag kan väl bara lite ödmjukt konstatera att DET VAR DEFINITIVT VÄRT ATT ÅKA!

Inte slut här inte!

Hur kvällen för övrigt avlöpte får nog er egen fantasi redogöra för er. Men jag kan väl säga så mycket som att vinet och osten var inte fel de heller... Man ska dessutom inte underskatta den extrabonus det innebar att välja just denna helg, då vi dessutom fick en hel timme extra att sova på! Hotellfrukosten var naturligtvis både god och mycket varierande, och vi kände inte ett spår av brådska. I mycket lugn och behaglig takt blev vi färdiga, och checkade ut faktiskt flera minuter innan utsatt tid. Efter en liten sväng till Biltema (....!), där vi trängdes med fruktansvärt mycket folk (vi tänkte inte på att det var lönehelg...!), styrde vi så kosan mot vårt älskade hem igen. På vägen hämtades den saknade tonåringen upp, och humöret var på topp! Jag ska kanske här göra en liiiiten bekännelse dock. Jag hade faktiskt lite telefonkontakt med sönerna där hemma, och "tipsade" dem om att kanske inte dra ut på tiden allt för mycket innan de i tur och ordning skulle duscha. Yngste sonen tycker alltid att det är totalt onödigt att duscha, då han minsann aldrig kan se någon smuts vare sig på kroppen eller i håret - men han brukar trots allt lyda. Väl i duschen får man nästan avbryta honom då han gör samma upptäckt varje gång - att duscha är ju bara så skönt! Så det var faktiskt bara äldste sonen som ännu tyckte att han hade gott om tid på sig när vi så tillslut kom hem. Tiden var dock ganska knapp, närmare bestämt en halvtimme. I princip så bara mellanlandade vi hemma, och samlade ihop alla ungarna och åkte vidare.

          Nu var dock destinationen väster ut, mot Österbymo. Ydre må vara en av Sveriges minsta kommuner till antalet, där det bor ca 3800 personer totalt i HELA kommunen. Och visserligen räknas kommunen som östgötsk, men BANNE mig var här sprudlar av småländsk påhittighet!! Under hösten har man kunnat beskåda musikalen Cabarré i just lilla Österbymo. Det är inget turnerande teatersällskap som letat sig ut till obygden, utan faktiskt Ydres alldeles egna teaterförening "Ydre Riskteater" som satt upp musikalen! Det är dessutom inte första gången de har gett sig på en grannlaga uppgift, utan man får nog faktiskt kalla dem veteraner på området numera. Och jag kan lova att det är värt precis vartenda öre att gå och se en föreställning med Riskteatern! Det finns inget amatörmässigt över produktionen över huvud taget, och huvudrollsinnehavarna skulle kunna göra sig på vilken stor scen i Svergie som helst faktiskt. Ruggigt bra helt enkelt!! Och så även denna kväll förståss... Alla grabbarna i familjen var helt tagna och uppskattade musikalen väldigt. Det gjorde kanske inte saken sämre heller att fyra av dem (mina killar alltså...!) kände igen flera av skådespelarna i ensembeln. Bland annat en av huvudrollsinnehavarna, som dessutom var lärare på teaterlägret som de var med på i somras.

Grattis!

Men NU då var väl helgen trots allt slut!? Eller?? Nej, inte riktigt... Än fanns det faktiskt några timmar kvar på den skälvande söndagskvällen. När vi lite omtumlade så kom hem för andra gången denna söndag, så blev det till att laga mat. Nu tog jag faktiskt lite mer del av just den detaljen, och resultatet blev "Flygande Jacob" (dock utan bacon, för det hade jag glömt att köpa....). Den kompletta familjen ställde sig nu vid findukat bord inne i storarummet, och skulle avnjuta en god middag. Men precis innan vi satte oss så tog "någon" upp tonen och började sjunga; "Ja, må han leva!". Denna söndag var nämligen makens 47:års dag. Det låter faktiskt riktigt bra, om än lite roligt när hela gänget tar i med full hals i den numera ganska välkända gamla sången. Och när mannen var både hängd, skuten och dränkt i champagne (det finns faktiskt fler verser på denna hyllningsång...) så kunde vi så äntligen sätta oss ner och äta.

          Om nu någon tror att vi har hunnit med att städa, stryka, räfsa i trädgården eller så dessutom, så måste jag tyvärr härmed meddela att dessa sysslor hänskjuts till nästkommande helg...

Livet är ganska gott att leva!/Kicki W

Visst är hon ljuvlig mitt vackra sto. Men ibland är hon billig!

När man vet att man är kärring...

Mina emellanåt lite väl högtflygande drömmar drabbar mig med viss regelbundenhet, gärna hösttid faktiskt. Jag är visserligen inte dummare än att jag begriper att vissa tåg redan har gått. Som exempel så är jag numera helt övertygad om att jag kommer fortsätta att lämna Helena Lundbäck och Malin Bayard ohotade som Östergötlands hoppryttarinnor! Men kanske att man skulle kunnat ha nafsat dem en smula i de stövelförsedda hälarna åtminstonde? Drömmen om att faktiskt komma iväg ut på hopptävlingar igen kommer alltså med viss regelbundenhet, och så har alltså denna höst känts väldigt lämplig att ääääntligen sätta drömmen i verket. Att man är 44:årig fembarnsmor har ju överhuvud taget inte med saken att göra!! Det är bara mod i barm och eldig springare som krävs... - - -NOT! Gårdagen blev ett pinsamt uppvaknande av att jag med oåterkallerlig säkerhet har trätt in i kärringålderns ljuva epok.

Ädel häst...

Faktum är att inledningen på min lysande nya hoppkarriär började riktigt lovande! Jag har till och med börjat att hoppträna med regelbundenhet, och det vill inte säga lite det! Det är flera år sedan jag åkte till ridskolan för att vara med på lektioner, och JÖSSES vad jag har saknat det! Min ädla häst, som faktiskt ÄR ädel på riktigt då hon är ett arabiskt fullblod, har också varit på ett synnerligen gott humör under dessa träningspass. Jag har åkt hem efter varje träning och undrat vad det egentligen jag tyckte var så svårt för några år sedan. Igår blev jag dock bryskt påmind...

Dumma häst...

Jag borde ha förstått redan från början igår att detta var "en såndär" dag. Wossna var på tårna redan när jag skrittade fram, och kunde absolut inte gallopera som en vettig häst. Det blev byten fjorton gånger vid varje kortsida, och hur många på långsidan är inte ens möjligt att räkna... Numera tar jag ganska bryskt kommandot när hon gör sådär, och tvingar den sköna damen att faktiskt bry sig om min innerskänkel utan att motställa sig själv. Jag vet inte om en "dundrande" frieserhäst hade med saken att göra, men denna svarta hårfagre gjorde visserligen inte mitt prickigt vita sto lugnare. Om min häst kan göra 8:or i gallop med 3 dm cirklar, så var denna svarta mastodont i princip ostyrbar. Men naturligtvis ska man kunna kräva av en 13:årig mycket erfaren fullblodsdam att kunna koppla bort sådana detaljer! Låt mig säga att Wossna var TAGGAD!! I de lägena räcker det med att man oavsiktligt råkar vicka på sin lilltå, och genast tolkar hon det som en övertydlig gallopfattning...

...och envis kärring!

Hopplektionen startade lite mjukt med travbommar, som Wossna faktiskt kunde trava över på en gång utan att fjanta. Sedan blev det ett lågt hinder på diagonalerna som skulle tas i trav men landa i gallop. Detta gick relativt hyfsat också, men min kära häst låg ju på hela tiden. För den som nu inte har förstått det så är ju gallop meningen med livet...! Det var när vi skulle ta travhindret och direkt efter det komma på en båge till ett ytterligare hinder, som det tillslut blev helt TILT i det vackra huvudet (inte mitt då alltså...!). För det första hade ju ridläraren lagt en bom som infångare i vinkel mot det bortesta hinderstödet, vilket min häst alltså var tvungen att stanna ett par gånger och titta på. Hon var inte särskilt intresserad av att lyssna på vilken bom jag styrde mot, utan ville försöka lista ut det själv. När man betänker att en hästhjärna är stor som en valnöt ungefär, så kan man ju förstå att det är inte en helt enkel uppgift... Jag hade dock bestämt mig för att detta bara SKULLE fungera, så jag var envis och red på hindret gång efter gång. Tillslut skulle vi ta "bågen" en gång till. Jag tyckte faktiskt att jag satt helt still. Jag tyckte faktiskt att jag var helt lugn. Jag tyckte faktiskt att jag höll om med skänkeln. Jag tyckte faktiskt att jag höll henne lagom mycket i mun. Och jag tyckte faktiskt att hon hoppade.... Den hårda dunsen som blev när jag tog mark på andra sidan hindret var dock tydlig nog att jag inte hade haft hästen med mig över! Hon hade alltså överlistat mig med en av sina väl inövade "Wossnanitar" där hon bjuder på hinder, samlar sig för språng och faktiskt börjar att lyfta - när hon plötsligt sätter alla fyra hovarna i backen, millimetrar ifrån bommen. HON HAR ALDRIG RIVIT EN BOM när hon nitat på detta sätt!!! Jag rev visserligen inte heller bommen, men jag blev fullkomligt övertygad om att jag DEFINITIVT har blivit kärring!!

Joo, jag lever och är faktiskt på jobbet idag!/Kicki W

Brytningstider i naturen är alltid magiska, oavsett om det är vår eller höst! Detta skulle kunna vara en bild tagen vilken morgon som helst just nu i oktober, men den är faktiskt ifrån maj tidigare i år. Vem kan stressa i denna miljö?

Höst - visst är bara ordet härligt!

Vi kanske är lite olika vi människor... Men jag bara älskar hösten! Till och med när det regnar kan jag tycka att det är helt ok faktiskt. Som jag sagt tidigare så är det mörkret som jag absolut inte tycker om. Tyvärr så följer ju mörkret även hösten, men alla härliga färger, underbara dofter, detta fridfulla LUGN som på något märkligt sätt kryper innanför skinnet. Under helgen som gått så har jag egentligen haft fullt upp från det att jag svalt ner min fil till dess att sömnen fångat mig många timmar senare. Men ändå känns det som att det flyter på i ett sakta mak. Trädgården börjar försjunka i en vissen dvala, och det är bara min starka känsla av att inte lägga in nådastöten mot någon som eventuellt fortfarande lever som hindrar mig ifrån att klippa bort riset. Till nästa helg blir det nog trots allt av. Det är en ren och skär FÖRMÅN att ha ett fuktigt land att grisa ner naglarna med! Det berör något ursprungligt djupt inne i människoskälen, och är man tillräckligt lyhörd kan man ana den spindeltrådstunna kontakten som vi trots allt har med det förflutna.

Mindre magiskt kanske, men ack så välgörande!

Lördagskvällen tillbringade större delen av familjen i Kisa kyrka, där det bjöds på en enmansteater av det lite mer ovanliga slaget. Det var nog egentligen mest riktat till konfirmanderna, och mycket riktigt så satt det en hel hög med fnittrande och fäktande ungar i bänkarna. Barn måtte bli allt mindre med åren! Det kändes nästan som vi hamnat mitt i en förskoleklass först faktiskt och SMÅ var de, trots att de uppgavs gå i åk 8. Teatern tänker jag inte orda så mycket om mer än att det var en övervintrad proggare av Stockholmsursprung, som på ett emellanåt livfullt sätt gestaltade Markusevangeliet. Kanske jag börjar bli gammal, men "man har hört det förr"... Efteråt gick dock den något i antal minskade familjen till en av ortens två Pizzerior. Tanken var kanske från början att vi skulle ta med oss pizza hem, men vid närmare eftertanke så kändes 1,5 mils transport i kartong inte så lockande. Det blev en väldigt mysig och trevlig stund på restaurangen i stället, och efter detta var det bara bom i säng när vi kom hem. Man står ut då faktiskt!

Hösthelger - me like!/Kicki W

Jag gillar verkligen hösten!

Färgerna, den klara luften, mellantinget mellan duggregn och dimma, dofterna, naturens vinterförberedelser, det härliga skafferiet i skogen, den starka känslan av att "boa", lugnet som infinner sig efter sommarens alla "måsten". Jag kan nog hålla på i evigheter med att rada upp härliga upplevelser som jag förknippar starkt med hösten. Till och med att temperaturen kryper allt längre ner på termometern kan jag tycka är lite trevligt. MEN! Jag FASAR för att vi snart går över till vintertid... Mörkret har jag mycket svårt att fördra. Om vintern tycker jag egentligen inte...!

Perfekt läge..!

Jag bor egentligen helt "höstperfekt"! På sitt sätt är det som hämtat ur en månadstidskrift som gärna plockar fram lockande miljöer där avstressade lyckade människor glatt visar upp sina egenhändigt renoverade idyller. Förutsättningarna vad gäller miljö och byggnader finns, men sedan kanske inte det är så mycket mer som passar in på just vår situation... Vi bor i ett ständigt renoveringsobjekt, och jag har faktiskt gett upp drömmen om att det kommer bli FÄRDIGT. Men, vi har härliga kakelugnar i de flesta av rummen och de kommer verkligen väl till pass denna årstid! En sprakande brasa med en kopp the och en trevlig tidning för ögonen är inte helt fel! Tar jag bara på mig lämpliga kläder så har jag alla möjligheter att få uppleva storskogens härliga mystik från hästryggen och kan leva länge på den svårslagna känslan jag uppfylls av efter ett sådant äventyr. Det gäller att se det man har i stället för att knorra över det man saknar!

Men jag gillar inte mörkret...!!/Kicki W