Alla inlägg under november 2010

Av Kicki - 16 november 2010 10:30

   Och så har dagarna snubblat förbi igen, utan någon som helst hänsyn till ifall jag hänger med eller inte! Att kunna prioritera är en gudasänd gåva anser några, andra ser det som en nödvändighet för att få livet att gå ihop. Själv håller jag fortfarande på att försöka tränga in i ordets egentliga betydelse. Prioritera - för vem, och i vilket syfte? Jo, jag vet - man kan bli knäpp för mindre djupa tankar. Men det flyger liksom på mig med jämna mellanrum - alla dessa dagar som är livet; vad ska man fylla dem med..?


Söndagen fylldes dock av ett glänsande exempel på just prioriteringsförmåga! Dagen till ära så skulle ju familjens far hyllas, och om Sveriges Handel hade fått bestämma så göres detta lämpligast med ett relativt fantasilöst paket (hur många karlar har inte fått kalsonger, slipsar och varma tröjor denna söndag??). Jag hör nu inte till den kategori av kvinnor som ägnar en icke föraktfulll tid åt att planera vare sig mitt eller familjens liv. Emellanåt blir detta ett problem skall erkännas, men ibland öppnar det i stället för möjligheten till att bli härligt spontan. I fredags kväll uppenbarade sig min "brist" på att ligga steget före, när jag plötsligt blev medveten om vad det var för dag på söndagen. Inte hade mina söner gjort någon större sak av det heller om jag minns rätt - men det är ju lätt att ta på sig ansvaret för andras "borden" och "komma ihåg" - så detta "borde" jag kanske ha upplyst ynglingarna om lite tidigare. Efter ett hastigt påkommet "krismöte" med två av de fem avkommorna, kom vi fram till att ytterligare en slips i samlingen kanske inte var vad far längtade mest efter.


Det blev något mycket mer än en tummetott!! Det blev en upplevelse som hela familjen fick del av, och resulterade i en mycket nöjd och varmt uppmärksammad pappa. Vi (läs modern...) fixade iordning en utflyktskorg med wraps fyllda med kyckling- och laxröra. Visserligen höll jag på att gå i taket fler än en gång inför mina söners synnerliga slöa inställning till "att hjälpa till", men hade ändå bestämt mig för att inte låta den känslan ta över helt och hållet. Söner, pappan, hunden och fikakorgen stuvades in i bilen, och fadern blev försedd med ögonbindel. Det skulle ju bli en överraskning! Jag styrde bilen mot ett utflyktsmål i kommunen där jag var ganska säker på att maken aldrig varit. Detta hemlighetsmakeri bidrog dock till att mannen var lite lätt illamående när vi gick ur bilen... Men en hyfsat rask promenad i en stretande uppförsbacke rådde viss bot på detta.


Familjen njöt i fulla drag uppe på en fantastiskt vacker utsiktsplats i vår vackra bygd. Den heter Hissneklint och är en hög klippavsats där man har milsvidd utsikt över den slingrande sjön Åsunden. Solen lyste med sin frånvaro, men även regnet höll sig undan denna söndagsförmiddag - så vi hade det riktigt härligt där uppe på toppen. Och JA - fadern kände sig verkligen uppskattad, vilket hade varit svårt att ersätta med några kalsonger i världen!! "Friluftsliv - dä ä hans liv dä se"!

Av Kicki - 13 november 2010 12:20

  

Är det fler än jag som tycker att fars dag kommer med allt tätare tillfällen?? Nu är det visst redan dags igen... Egentligen är det ju inget stort problem. Jag menar, visst är alla "farar" värda all uppmärksamhet och uppskattning! Väl medveten om att det finns pappor där ute som långt ifrån lever upp till vad man minimalt kan förvänta... Detta gäller för övrigt även mödrar faktiskt. Men alla dessa pappor som gör så gott de kan, som älskar sina barn - även om det visas på ett inte allt för tydligt sätt, som faktiskt engagerar sig i barnens framtid - för alla dessa män ska morgondagen ägnas. Eller åtminstone så ska de uppskatta en slips....


Man kan ju tycka att barnen ska känna sig extra engagerade inför en sådan här dag. Jag är inte helt säker på att mina ungar ens skulle ha uppmärksammat fars dag om inte jag ganska högljutt viskat och tipsat... Nu får vi väl se hur det blir i morgon... Men utan en moders regi blir det nog föga aktivitet i morgon är jag rädd. Det går inte att skylla på späd ålder på barnen i detta fallet. Fem till antalet där yngste är elva - tja, man kan tycka att de skulle uppvisa större självgående i detta fallet ;-)... Fler slipsar lär det dock inte bli :-)!

Av Kicki - 11 november 2010 09:23

  

Världen har åter blivit vit. Åtm den värld som jag kan beskåda genom våra fönster här hemma. Dessutom börjar landskapet att sakta transformera sig till en gigantisk skridskobana med tillhörande risker för liv och lem att beträda. Förmodligen är det ytterligare ett dystert tecken på att kroppen börjar så sakterliga att föråldras, när jag börjar kalkylera med hur stor sannolikheten är att jag ska bryta både armar och ben på väg ner mot stallet. Det kan jag inte komma ihåg att jag någonsinn ens tänkte en tanke om "förr". Men jag måste erkänna att jag tycker att det är betydligt trevligare när det blir ljusare tack vare snön, för att inte tala om den skönhet snön skänker till vårt annars ganska brunsvarttrista landskap såhär års. Vi har verkligen snö! Träden är snötyngda, vår osaltade väg utanför trädgården är snö/isfylld och hästarna har ännu inte lyckats trampa bort snön i hagen. Men mildare väder har utlovats, ackompanjerat med regn till och med, så den vita visiten blir nog inte så långvarig denna gång.


Jag älskar egentligen hösten (även om man nog måste tycka att just "höst" inte beskriver landskapsbilden idag...). Men detta år har det varit extra tunga steg att kliva av någon anledning. När kroppen känns som den värsta fienden man har så är det inte kul! En del går att påverka med helt egna medel, och annat ska man tydligen bara stå ut med i väntan på bättre tider... Och under tiden ökar tyngden under fotsulorna och yrseln i huvudet okontrollerat och pulsvis. Jag kan inte påstå att jag gillar läget, och jag kan inte påstå att jag har någon vidare koll på samma läge heller. Men jag har trots allt kvar samma goa förmåga att insupa och till fullo njuta av skönheten i naturen, berusningen i musiken och välsignelsen av min familj. Så egentligen ska jag väl bara hålla käft!

Av Kicki - 10 november 2010 02:00

Nu börjar det igen. Från och med idag behöver man vara beredd på i princip "vad som helst" i väglag. Under detta dygn som har passerat så har det kommit ner över 20 cm blötsnö över vårt Östgötska landskap. Det positiva är att det blir liiite ljusare, men annars ser jag nog egentligen bara problem... Nu tror jag ju inte för ett ögonblick att snön kommer ligga kvar särskilt länge - och tur är väl det! Vintern skulle bli plågsamt lång om den kom redan. Men trots allt så är det från och med nu som man måste vara beredd på att det kan ta BETYDLIGT längre tid att ta sig till jobbet än normalt. Detta är ju på intet sätt unikt i vårt avlånga land, men jag har nog aldrig hört så mycket "klass-varningar" i mitt liv som under de senaste dagarna. Är detta en trend? Är det ens en nyhet (att det kan snöa i november i Sverige...)? Har vi blivit så obota korkade i gamla Sveariket att vi tror att den globala uppvärmningen innebär att hala vägar skall ses som ett onaturligt fenomen numera? Avåkningarna har varit många denna dag... Alla varningar till trots. Minnet är hur som helst kort verkar det som. Att det var halt också sist snön hälsade på tycks vara förträngt. Och historien upprepar sig år efter år. Ju större och dyrare åk man kör, desto fortare går det tydligen att forsera det såphala underlaget. Men jag kan lova er - att stanna är precis lika omöjligt med dessa silverglänsande vrålåk (varför är det nästan alltid silverfärgade bilar som har mest bråttom?) som för oss andra dödliga...

Presentation


Vad en modershjärta kan vara fyllt av.

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Små hälsningar!


Skapa flashcards