Såhär såg det faktiskt ut 2010 den 28 mars hemma! Fortfarande en hel del snö, och en 5-årig Welwette. Hon är bra mycket vitare nu, två år senare..

Omstart och nystart

Det var verkligen inte igår jag tog mig tid att skriva i min blogg. Jag är nog en av Sveriges sämsta bloggare, men det är helt ok i så fall   .

Nytt jobb och en hel del nya uppdrag har inneburit att min energi och tid har fått riktas till några få saker denna vinter. Nu när ljuset ÄNTLIGEN återvänder, så känns det som min tid också kan användas till lite andra saker också. Skönt! Dessutom har ju snön faktiskt försvunnit ifrån fälten här hemma, men fortfarande ligger isen tjurig och lurar i skogen där man minst anar. Den slåss dock en  mycket ojämn kamp med värmen, som har utlovats till glädjande höjder denna vecka! Nu kommer till och med jag våga ge mig ut på hästryggen i skogen igen... Kanske till och med på BÅDA mina vackra arabhästar, dock inte samtidigt   . Skönheten på bilden har fått vara barfota hela vintern, då jag insåg ganska snart i höstas att jag inte skulle hinna med att rida speciellt mycket alls. Men skor är på från och med i fredags - så nu är det dags! Dags är det också för mina egna muskler och lungor att börja jobba lite. Jag kommer inte ifrån det, men det ÄR betydligt lättare när det inte är minusgrader vid motion. Det beror främst på att  jag har knän som numera gnisslar vääääldigt mycket vid kyla. Det gäller naturligtvis även när jag rider, men då kan man ju faktiskt "vila" knäna när det börjar bli för jobbigt. Det är inte lika käckt på powerwalken när man har ca 3 km kvar hem när det börjar kärva ihop.

Just nu har jag dock drabbats av förkylning/influensa och ligger hemma och nyser och fryser. Jag ska vara klok och inte starta med några fysiska ansträngningar förrän jag är frisk igen. Men sedan är jag faktiskt TAGGAD! Vill ni följa med mig? Jag testar att lägga upp en tabell här för att föra in mina framsteg, och också mina baklängestag...

Det är så länge sedan jag laddade upp nya bilder att jag får leta efter "vad som helst" nu ;-). Mina minneskort är dock sprängdfyllda, så jag har en hel massa timmar att se fram emot av redigering osv. Riktigt kul, men övermäktigt för tillfället... Bilden föreställer sjögräs vid en strandkant på Öland.

Jag står inför ganska stor förändring i livet känns det som. En två-årig vidarutbildning som jag har ägnat en inte obetydlig del av mitt liv åt, är snart slut. Jag har bytt jobb och landsting. Barnen håller redan på att avveckla sitt beroende av en gammal mor, och det börjar bli dags att nästan lite yrvaket betrakta framtiden. När man har varit en grabbmorsa i snart 22 år, och inrättat hela sitt liv i princip efter dessa gossars behov och öden, så kan det nästan kännas som en frihet att i stället ägna sig själv denna omsorg. Min arbetssituation har BETYDLIGT förbättrats. Jag kommer inte behöva plågas av dåligt samvete snart för något jag egentligen borde göra i utbildningen (att titta på TV kan vara så skuldbelastat..!) i stället för att "slarva bort" tiden på något "trivialt". Det är faktiskt ganska mycket som har kategoriserats som "trivialt" under dessa två år om jag ska vara ärlig! Till och med mina kära hästar...

Det är en slags frihetskänsla trots allt som nyper mig en aning i bröstet. Men - det är klart att jag inte kan slänga mig ut i en okontrollerad explosion av självuppfyllelse :-)! Men helt klart så är jag "friare" att göra mina val, eftersom det inte är lika mycket numera som prioriterar sig själv först. Det känns lite spännande att se hur jag kommer kunna ta till vara på denna "nya" möjlighet. Jag hoppas kunna finnas för mina vänner i större utsträckning. Jag hoppas att jag väljer med förstånd i lämpliga proportioner. Men, det är nog i och för sig en hyfsat smidig match för en grabbmorsa..! Ja är inte helt ovan vid att behöva prioritera. Och jag har fantastiska ungar som står på egna ben, och som har god förmåga till egna väl avvägda vägval i livet! Det är dock en märklig känsla att vara hänvisad till att stå bredvid och betrakta... Inte riktigt min stil om jag ska vara ärlig! Jag kommer INTE leva genom grabbarnas erfarenheter de gör nu! Men det kommer nog ta sin lilla tid att hitta en god balans. HELT åt sitt eget öde går ju inte att lämna dem heller ;-)...

Novembertankar/Kicki

    Får man presentera BACKSLICK BOYS! Eller egentligen är det fyra av mina fem söner. Från vänster; Oscar, Linnéa (bonusdotter), David, Eric och Samuel. Lillebror Jacob får kanske vänta något år innan han också kommer med. En liten förfrågan om ifall Samuel spelade i något band (han går musiklinje på Liljeholmens Folkhögskola) resulterade i att brorsorna ÄNTLIGEN började spela ihop sig...!

Så kom då äntligen dagen D, eller kanske snarare kvällen K! Efter en hel del trevande fram och tillbaka där somliga brorsor har tagit uppgiften på större allvar än andra, så var det så dags för uruppförandet. Oscar är en riktigt vass trummis, Eric är ruggigt bra på gitarr. Men de övriga brorsornas instrument är trumpet och fiol... Kanske inte de intsrument man tänker på allra först när det gäller hårdrock ;-). David, som går i 7:an i musikklass, har dock under detta läsåret även lagt gitarr till listan på alla instrument han spelar (fiol, trumpet och trummor...), så han överraskade övriga bröder med att vara riktigt duktig och kunna haka på från början. Samuel har dock inte spelat särskilt mycket gitarr, och fick snabbt lära sig spela elbas - något han kanske inte har övat ihjäl sig på om man ska vara ärlig... För hans huvudinstrument är egentligen trumpet. Inte mycket till likhet med en elbas om man ska vara petig...

Det som började lite hurtigt som ett "javisst - klart vi kan spela", har under resans gång böljat mellan både hopp och förtvivlan. Sångaren i sammanhanget är Samuel, och han gjorde den grymma upptäckten att det krävs synnerligen god simultanförmåga att BÅDE spela och sjunga - SAMTIDIGT. Något som alltså blev ynglingen övermäktigt. Åtm när man bara har 2 månader på sig att öva... Nu vet ju alla som har haft med grabbar att göra någon gång, att de är ganska enkelspåriga och smala i sitt tänk. Jag tror faktiskt att det var modern som kom med en talledank om att de kanske skulle plocka in ytterligare en medlem i brödraskapet. Och varför gå över ån efter vatten..? När Linnéa finns!!! Oscars tjej allstå... Och plötsligt blev det "Sesam öppna dig" - och alla bitar föll på plats!

I gårkväll var det så dags för spelningen. Som alltid när man gör något för första gången så kunde man ha övat lite till, valt andra låtar, förberett bättre osv osv osv. Dessutom var det bara Eric som inte var ordentligt förkyld...  Men petimetrarna och kontrollfreaken brukar vanligtvis fastna i att förbättra i all oändlighet - och kommer aldrig vidare till skarpt läge. Backslick Boys vågade hoppa bungyjump och kasta sig ut i osäkerheten och missarna. OCH DE LYCKADES!!! Alla fem är ruggigt musikaliska, men det är inte alltid en fördel... Men vet nämligen hur det SKA vara, men har kanske inte förmågan att nå dit än. Men de fick ihop det hela, och det med äran i behåll.

Idag är grabbmorsan vansinnigt stolt över sina grabbar - OCH bonusdotter :-)!

Oscar trummor, Samuel bas, Linnéa sång, Eric gitarr och David gitarr.

Är det fler än jag som tycker att fars dag kommer med allt tätare tillfällen?? Nu är det visst redan dags igen... Egentligen är det ju inget stort problem. Jag menar, visst är alla "farar" värda all uppmärksamhet och uppskattning! Väl medveten om att det finns pappor där ute som långt ifrån lever upp till vad man minimalt kan förvänta... Detta gäller för övrigt även mödrar faktiskt. Men alla dessa pappor som gör så gott de kan, som älskar sina barn - även om det visas på ett inte allt för tydligt sätt, som faktiskt engagerar sig i barnens framtid - för alla dessa män ska morgondagen ägnas. Eller åtminstone så ska de uppskatta en slips....

Man kan ju tycka att barnen ska känna sig extra engagerade inför en sådan här dag. Jag är inte helt säker på att mina ungar ens skulle ha uppmärksammat fars dag om inte jag ganska högljutt viskat och tipsat... Nu får vi väl se hur det blir i morgon... Men utan en moders regi blir det nog föga aktivitet i morgon är jag rädd. Det går inte att skylla på späd ålder på barnen i detta fallet. Fem till antalet där yngste är elva - tja, man kan tycka att de skulle uppvisa större självgående i detta fallet ;-)... Fler slipsar lär det dock inte bli :-)!

Världen har åter blivit vit. Åtm den värld som jag kan beskåda genom våra fönster här hemma. Dessutom börjar landskapet att sakta transformera sig till en gigantisk skridskobana med tillhörande risker för liv och lem att beträda. Förmodligen är det ytterligare ett dystert tecken på att kroppen börjar så sakterliga att föråldras, när jag börjar kalkylera med hur stor sannolikheten är att jag ska bryta både armar och ben på väg ner mot stallet. Det kan jag inte komma ihåg att jag någonsinn ens tänkte en tanke om "förr". Men jag måste erkänna att jag tycker att det är betydligt trevligare när det blir ljusare tack vare snön, för att inte tala om den skönhet snön skänker till vårt annars ganska brunsvarttrista landskap såhär års. Vi har verkligen snö! Träden är snötyngda, vår osaltade väg utanför trädgården är snö/isfylld och hästarna har ännu inte lyckats trampa bort snön i hagen. Men mildare väder har utlovats, ackompanjerat med regn till och med, så den vita visiten blir nog inte så långvarig denna gång.

Jag älskar egentligen hösten (även om man nog måste tycka att just "höst" inte beskriver landskapsbilden idag...). Men detta år har det varit extra tunga steg att kliva av någon anledning. När kroppen känns som den värsta fienden man har så är det inte kul! En del går att påverka med helt egna medel, och annat ska man tydligen bara stå ut med i väntan på bättre tider... Och under tiden ökar tyngden under fotsulorna och yrseln i huvudet okontrollerat och pulsvis. Jag kan inte påstå att jag gillar läget, och jag kan inte påstå att jag har någon vidare koll på samma läge heller. Men jag har trots allt kvar samma goa förmåga att insupa och till fullo njuta av skönheten i naturen, berusningen i musiken och välsignelsen av min familj. Så egentligen ska jag väl bara hålla käft!

Nu är det väl ändå NÄSTAN sommar ;-)! Korna har i alla fall fått komma ut på många håll under denna helgen, och det är ju ett sommartecken som heter duga! Bilden ovan är visserligen från förra årets kosläpp hos grannen.

Det har varit en helt fantastisk dag med tanke på vädret idag! Man kan verkligen inte önska sig bättre start på sköna maj. Det finns säkerligen någon sur typ där ute i buskarna som inte varit nöjd utan nog tyckt att det gott kunde ha varit liiite varmare ändå, men jag är lycklig över att det går låååångsamt med lövsprickning och annat. Jag vill ha chansen att hänga med i naturens uppvaknande, och det tycker jag nog att man har möjlighet till detta år.

Dagen idag har annars mest handlat om att serva och åter serva. Se till att rätt ungar är på rätt ställe, och försöka planera in födointagen så gott man har kunnat efter det. Hela familjen - bestående av sju personer - samt ytterligare fyra tonåringar hälsade våren välkommen genom att dra till en underbart vacker liten sjö på seneftermiddagen, och ta med oss hemlagad potatissallad (tusen tack Linnéa!!) samt karré- och quornkotletter att grilla. Supergott, supertrevligt, supervackert och ett superavslut på denna helgen!

Mätt som en gris...!/Kicki

Det gäller att hänga med i svängarna nu! Snödropparnas tid är snart ett minne blott. Synd egentligen på så rara glädjespridare att de inte är mer uthålliga.

Det började egenligen redan i går eftermiddag med ett omisskännerligt irriterande krypande i nästippen. Efter ett par timmar började även droppet skruvas på, för att efterföljas av den fysikaliska reaktion som vi oftar kallar för nysningar. Mina onda aningar besannades på ett grymt sätt i morse, då det inte var min väckarklocka som väckte mig i arla morgonstund - utan ELDEN!

Det är inte roligt att vakna av att man har väldigt ont i halsen... Och personligen skulle jag inte ha något emot alls att slippa ackompanjerandet av huvudvärk till eländet. Ipren fick bli min lilla räddning, och sonen fick övningsköra hela vägen till Linköping. Väl framkommen på jobbet så hade Ipren trots allt gjort sitt, och nu känner jag mig "bara" lite vissen i största allmänhet. Vårförkylningar är ett otroligt dumt påhitt om ni frågar mig!!

Fräs..../Kicki

Vårens underbara budbärare har gjort det igen! Åter står blåsipporna och niger i backarna med ett underbart löfte om varmare tider. Det känns välbehövligt i högsta grad efter den vargavinter som vi precis har genomlevt...

Egentligen är jag en höstmänniska. De starka färgerna och den klara luften slår det mesta av naturupplevelser om man frågar mig. Men just precis nu som våren är i Östergötland slår till och med hösten med hästlängder! Vissa dagar har kung Bore börjat hosta upp sig en smula igen, men han lurar ingen numera. Vi vet alla att det bara är de sista dödsrycken innan han linkar iväg med svansen mellan benen. Gumman tö är ett nyckfullt fruntimmer dock, och ibland älskar vi henne och ibland förstår vi oss inte på henne alls.

Men jag undrar om inte fröken Vår ändå har vågat slå ner sina bopålar i vår ruggiga nord nu - åtmintone i Östergötland! Just denna skälvande stund när naturen liksom håller andan i väntan på att brista ut i en explosion av löv och blommor, är det ögonblick i brytningen mellan vinter och sommar som jag älskar allra mest. Det är fortfarande frost på nätterna, och det är lika spännande varje kväll att summera hur många grader celsius som dagen har lyckats prestera.

Nu är det ingen tvekan! Det kommer bli sommar även 2010!!/Kicki