Joo... jag lever...

Och egentligen har jag inte fått mer tid över på mina dagar helt plötsligt. Men dagen idag har ändå varit såpass omvälvande så jag måste på något kryptiskt sätt få ur mig något av det.

1989

Föddes det en liten flicka, som några år senare skulle korsa min väg. Hon utmärkte sig väl inte så mycket från andra flickor kanske, men hon var en glad och behaglig liten varelse. Vi hade ett stort intresse gemensamt - trots vår stora åldersskillnad. HÄSTAR! Det är något märkligt med just djur, och kanske främst hästar. Det förenar både gamla och unga, och hästsport är den enda sport som jag känner till som både 18-åringar och 55-åringar tävlar på samma villkor i - kvinnor mot män. Efter ett tag ägnade vi oss åt vårt stora gemensamma intresse ibland tillsammans. Den numera tonåriga flickan var ibland hemma hos mig och red, eller så följde hon med på tävlingar som lite av en hästskötare. Hon var alltid glad, och alltid väldigt pratsam.

Liten blir större

Och så småningom blev det kanske andra intressen som började pocka lite mer på uppmärksamheten. När vi träffades så hade vi dock alltid något att säga varandra, och någon slags "gammal vänskap" fanns som en tunn tråd oss emellan. Den lilla spontana hoppan hade vuxit upp till en mycket söt och tilltalande ung kvinna med det mest glittriga leende man kan tänka sig. Det blev glesare mellan våra möten, men alltid lika hjärtligt när vi väl sågs. Sedan kom molnen.

Även den glittrigaste

sol kan bli helt förmörkad av ilskna och hotande ovädersmoln. Detta hände denna unga kvinna. Jag vet inte om det var någon som lyckades ta sig igenom det svarta och fick en inblick i vad det bestod av. Det jag vet var att det började bli outhärdligt för de leende ögonen, och att smärtan flera gånger tog överhanden. Det fanns dock alltid ett litet fladdrande hopp som vägrade flyga iväg och gjorde åter framtiden möjligt, gång efter gång. Tills denna midsommar.

Det obegripliga

det som bara inte skulle få hända, skedde. En liten fladdrande låga, som ibland blossade upp och lyste upp tillvaron för oss alla andra, orkade inte hålla kvar ljuset. Hon skulle ju vara kvar hos oss! Hon hade behövt finnas då jag vet att hon var en äkta solstråle för så många. Jag vill tro att hon faktiskt också behövde oss. Det obegripliga är att det är så svårt att lyckas haka fast i varandra och ge varandra det som får lågan att orka lite till. Jag vet att det är många som har försökt, men naturligtvis så gnager ändå ett vasst tvivel i hjärtat; fanns det något vi kunde ha gjort mer?

Idag

har vi tagit avsked. "Ett sista farväl" som pastorn envist tjatade, men jag tror nog att de flesta tillsammans med mig tänkte helt annat. Vi har deltagit i en cermoni som ska vara till både tröst och stöttning, men inte har jag sagt farväl för sista gången! Denna lilla älva kommer finnas med mig så länge jag har sinnet i behåll. En 20-åring går inte att bara lämna...

Kicki W

Usch, jag har nästan åksjuka faktiskt. Maj månad är ju som välbekant en månad när man inte riktigt hinner med alls. Jag känner ett ganska stort behov av att få "ta in" ordentligt det som händer i naturen eftersom det går så fort över. Varje maj känner jag samma känsla av att vilja trycka på en pausknapp. Det har dessutom varit en hel del på jobbet med flera samtal med svårt cancersjuka. Jag har inte ett dugg emot mitt jobb på något vis, och tycker faktiskt inte att det är "hemskt" eller så. Men det tar enormt mycket energi när man har en djupt förtvivlad människa i samtal. Det där med att tänka på sig själv och komma ut på långa härligt promenader, finns det inte energi över till helt enkelt.

En något märklig sommar...

För mig är det väldigt viktigt att kunna få fyra veckor sammanhängande semester. Det tar ganska lång tid för mig att varva ner för att sedan kunna njuta av att vara ledig. Denna sommaren blir det inte så.... Jag har tidig semester i år, och kommer börja redan om 2 veckor. Det är också ovanligt, för jag brukar föredra att ha sen semester så hösten verkligen blir den där omstarten både på jobbet och för övrigt. Nu ska jag börja direkt efter att skolan slutar, och bara ha tre veckor. En vecka tar jag sedan i augusti, men det känns inte helt bra faktiskt. Allt detta för att jag är lite "sist i kön" att bestämma. Egentligen känner jag att det nog skulle kunna vara läge för ett friår egentligen, men den möjligheten finns ju inte kvar....

Sommaren blir ju skön hur som helst!/Kicki

Tekniken som räddar!

För ett par månader sedan fick jag en förfrågan om jag kunde sjunga på ett bröllop. Brudparet är helt okända för mig, men vi har tydligen gemensamma bekanta vars bröllop/barndop jag sjöng på. Man kan tycka att ett par månader är lång tid att förbereda sig på... Det är det ju också, men i mitt liv är det på så sätt att det inte finns särskilt mycket "luft" i systemet. Det blir oftast så att jag gör saker och ting nästan i sista minuten. Brudparet hade önskemål om att jag skulle sjunga Mauro Scocco, en artist som jag inte precis har tröttat ut mina öron med - och således inte är superbekant med. Vanligtvis så brukar kantorerna vara fenor på att snoka reda på noter till vad som nu än ska framföras. I det här fallet vet jag inte om även kantorn sköt upp saken, men några noter gick inte att finna... Vi har suttit lite på varsitt håll och plockat ut ackord samt gnuggat in melodislingor med hjälp av förträffliga Youtube..!! Och visst funkar även den metoden :-)! Så nu kan jag "Du är aldrig ensam", så jag nästan drömmer om den på nätterna.

Hur det gick?

Tja, bröllopet var igår, och jag är faktiskt ganska nöjd med hur det gick för mig också. Brudparet var bländande vackra, och bröllopsgästerna hade inte snålat på budgeten för sina festkläder. Nästan så man kände sig som en ful ankunge... Jag kom nämligen på i "sista minuten" att jag kanske inte skulle ha jeans precis när man står i blickfånget för ett tag. Men, jag lyckades åla mig i en kjol, snabbraka benen med en skäggtrimmer samt hitta favoritläppstiftet. Sedan var det bara go!

Och på onsdag har jag varit gift i 20 år!/Kicki W

 Lite mer trolska bilder... Det är ju fototillfällen som man inte bör missa :-)

Ett bra avslut

Denna dag har varit blandad kompott. Det är inte ovanligt att det kan vara lite stressigt eller åtminstone lite pressat just på fredagar. Då är det flera som ska hem av patienterna, och då som först kanske tanken kommer upp att man nog i alla fall kanske skulle prata med en kurator om att man har fått canser. Just denna veckan har vi dessutom haft två misshandelsfall, och det är ju lite speciella omständigheter omkring sådant. Innan jag fick skuta för dagen så hjälpte jag en patient tillrätta som nog just då kände sig som den mest ensamma personen i universum... Ett bra avslut på arbetsveckan faktiskt.

Ännu bättre

Efter jobbet hade jag en date - med min man :-)... Vi hade bestämt att äta en bit mat efter jobbet, och träffades på Filbytertorget. Det var varmt och skönt, nästan lite tryckande, så en av uteserveringarna som svämmar över på detta torg var ju ett helt självklart val. Det bidde lite "after work", och det var riktigt trevligt under de stora tälttaken. Tills det bröt lös helt! Det började som en liten aning till en början. Men sedan blåste det till ordentligt och strax efter var ovädret lös! SOM det regnade och blåste!!! Det fullkomligt STÖRTADE från skyn! Vi satt visserligen skyddade under det stora tälttaket, men jag började frysa i alla fall. Nu är ju sådana här väderförhållanden inte helt ovanliga på våra breddgrader, så krögarna är väl förberedda. Det var bara att gå och hämta en värmande filt, och så kunde man sitta ett bra tag till. Visserligen behövde vi ropa till varandra över bordet för att överrösta regnovädret, men det kändes lite mysigt på samma gång. Vi satt nog där i 1,5 timme innan vi släntrade iväg till en restaurang och åt. Det fick bli grillspett med tzatzikisås - MUMS! När klockan var 20.30-tiden tyckte vi dock att det började bli dags för att fundera på refrengen. Då gjorde vi upptäckten att garaget vi hade parkerat bilen i var låst!! Jag kanske berättar vid något annat tillfälle hur vi lyckades få ut bilen, och det utan att anropa "låssmed", men hem kom vi :-)!

Ett bra fredagsavslut/Kicki W

 Detta kan faktiskt vara Sveriges största häst! Den kliver omkring i Kindatrakterna, och är en imponerande syn! Shirehäst heter rasen, och just denna bamsing är över 190 cm i mankhöjd...

Vikten av att planera

Idag har jag ägnat hela dagen åt planeringsarbete. På jobbet har vi nämligen varit iväg på en planeringsdag, och sådana sätter sina spår... Det kändes nästan som om man fick svälja ner sina höfter tillslut. Träsmak är verkligen ingen god smak! Om det blir något konstruktivt av sådana här dagar får man ju inte veta förrän efter ganska lång tid, och då har man för det mesta ändå glömt vad det var man egentligen gjorde "den där dagen".. Jag hade dock ca en timmes förfogande att berätta om vad det är jag gör, samt att alla fick diskutera lite i smågrupper över hur man ser på rehabarbetet på just vår vårdcentral. I "hemlighet" kan jag ju avslöja för er att jag faktiskt kände mig ganska stolt över att ha lyckats göra en Powerpoint presentation - och dessutom få min lilla minidator att kommunicera med projektorn!! Visserligen tog det faktiskt en del tid att lista ut HUR, MEN JAG GJORDE DET!!

Precis som katten Gustav

Egentligen hade jag annonserat för familjen att jag troligtvis skulle bli väldigt sen hem, om jag överhuvud taget kom hem. Det hade nämligen ryktats om att vi skulle ta tillfället i akt efter planeringsdagens slut att "hitta på något". Det blev nu inte riktigt så, utan jag överraskade maken i stället med att erbjuda sällskap hem i bilen. Han var också kvar på jobbet lite längre än han brukar, så vi befann oss alltså i staden Linköping samtidigt. Vi hade inte så bråttom hem, utan tog tillfället i akt och käka en liten bit mat. Det blev lasagne på en italiensk Pizzarestaurang, och egentligen hade det nog räckt att beställa bara en portion att dela på... Men lasagne är gott!!! Och jag har ÄNTLIGEN kommit över min handikappande uppfostran att "äta upp maten" - så jag kunde med viss stolthet lämna en bit lasagne modell större på tallriken och känna att jag gjorde något bra :-)..

Tänk så tiderna kan förändras!/Kicki W

 De blå ersätts så småningom med de vita. Jag blir varje vår helt uppfyld av en underbar känsla när jag blickar ut över ett fält som är helt fyllt med vitsippor. Den känslan inger ett visst hopp och en hel del framtidstro  - och detta helt gratis....!

Inte roligt...

Det finns faktiskt en speciell anledning till att jag precis idag valde närbilden på vitsippan. Jag släpar nämligen omkring på ett huvud som "helt plötsligt" under natten har ökat i vikt med ca 20 kg... Dessutom har det på något märkligt sätt kommit in något kantigt och vasst, som smärtar ganska rejält så fort som jag rör huvudet. Då stöter det väl antagligen emot på ömmande ställen. Det känns som jag behöver lite uppmuntran och självtröst just nu faktiskt... Huvudvärken ger nog med sig vad det lider, men det är verkligen inte kul medan det pågår :-(

Men igår var det roligare

Eftersom jag lite oplanerat hade bilen i Linköping, så passade jag på att kika lite i affärer innan jag åkte hem. Bland annat hittade jag en väldigt trevlig vårjacka. Jag har letat ganska länge efter en lämplig jacka, och i år har man så ÄNTLIGEN övergett det anorektiska modet, och man kan hitta kläder som tillåter att det finns luft mellan kropp och tyg. När det gäller jackor så är jag av den gammalmodiga uppfattningen att det kan vara lämpligt att det går att trycka in en tröja modell lite tjockare in under... Just en sådan SNYGG jacka hittade jag, och den kostade dessutom enbart 299,- :-) :-)!! Det blev lite nya benskydd till mina vackra arabflickor också, så jag kan ju faktiskt förutom att titta på vitsippan också kika lite i påsen från Hööks så tror jag nog att humöret skruvas upp några grader.

Man gör det man måste göra!/Kicki W

 Det är dumt att sova länge på mornarna - då kan man missa ganska härliga upplevelser i naturen! Önskas viss frid i själen? Titta några minuter på bilden och låt tanken flyga iväg...

På något sätt går det...

En ilsken mobiltelefon talade obarmhärtigt om för mig att det var dags att kliva upp i morse. Klockan var inte mer än 5.15 Hade det funnits någon som helst möjlighet att tänja ut minutrarna på, så kan jag garantera att jag nog hade gett ganska mycket för en sådan teknik denna morgon! Jag hade extremt svårt att somna i gårkväll :-(. Det brukar inte vara bekymmer annars, utan jag slocknar ganska fort när huvudet väl nuddat kudden. Denna dag får väl sega sig fram bäst den vill. Det brukar ju gå på något sätt...

Högland - slättland

Jag har inte varit i Linköping sedan i torsdags förra veckan. Under de här tre dagarnas frånvaro har det fullkomligt exploderat bland växtligheten! Hemma är syrenerna bara i knopp än så länge, men här är det gröna blad och väldigt svullna blomknoppar. Jag har ca 15 minuters promenad från bussen till sjukhuset, och jag gick bara och såg förundrat på hur stor skillnad 8 mil kan göra... Och då ska man betänka att jag faktiskt bor SÖDER ut från Linköping!!! Men, i nämnda stad är det slättland och inte så högt över havet. Hemma bor vi faktiskt på kanten av Småländska höglandet fast vi räknas till Östergötland. Det är skillnad det! Minst 2 veckor...

Hoppas ni är lite mindre sega :-)/Kicki W

 Tidig majmorgon vid Järnlundens strand i Hallstad ängar. Här finns oräknerliga motiv att fotografera, så ni lär nog bli trötta på mina ängabilder så småningom... ;-)

 Helt enklelt härligt!!

Jag har precis vaknat, och fylls av den helt fantastiska känslan av att faktiskt vara ledig - en dag till!! Fredagen och lördagen har varit lite av en flirt med sommarkänslorna faktiskt, då det både varit varmt, molnfritt och vindstilla. Visserligen börjar markerna nästan skrika efter vatten, men man kan ju få njuta sådär lite i smyg i alla fall... Fast i hagen växer det knappt något över huvud taget, så visst inser jag att det krävs ganska rejält med vått för att inte denna sommaren ska bli en mindre katastrof.

Planer av dubbel natur

Idag kommer det nog att vara både kallare och gråare har jag en känsla av. Jag ska dock utforska naturen idag också, fast från ryggen av min älskade häst Wossna. Jag har dessutom alla tonårspojkar hemma, så Welwette får nog följa med också. Jag hade tänkt att kika lite på stigar som jag inte riktigt tagit mig tid till att undersöka tidigare. Men sedan återstår helt andra uppgifter... Deklarationen - urk!

Önskar alla en skön söndag!/Kicki W