Lite försenade påskkycklingar. De här underbara Åsbohönsen träffade jag på när jag var ute på ett litet reportage i påskas.

En oplanerad planläggning

Denna min dag igår började jag på en vårdcentral såsom jag brukar på tisdagar. På denna vårdcentral är jag resurssamordnare, och till det har jag blivit begåvad med en mobiltelefon. Denna tingest har varit ur funktion i drygt en vecka... Inte av något annat simpelt skäl än att jag har förlagt brevet man får med chipet... Det betyder alltså att jag inte har kunnat öppna min telefon på lika länge som detta ovärdeliga brev varit borta. Jag har nämligen inte bytt PIN-kod.....! Men, igår  hade jag bilen åter igen hela vägen till jobbet, och passade på att åka bort till DIALECT där mobilen är inhandlad. Ibland är Sverige verkligen otroligt fantastiskt! Denna unga (och faktiskt ganska snygga) kille kunde med lite trevande klick på sin dator få fram exakt de uppgifter jag behövde!! Så  nu går det att nå mig på jobbet igen :-).

Teknikfreak

Jag fortsatte min vilda framfart i teknikens namn även efter jobbet. Jag skriver ju som sagt emellanåt i lokaltidningen, och jag fick en ganska trevlig lön därifrån för några dagar sedan.... Den är numera omvandlad till en liten söt minidator samt ett nytt objektiv till min "väldigt roliga leksak". Faktum är att min Canonkamera är bland det roligaste jag har i min ägo! Från och med igår så kommer det dessutom bli enklare att fota på längre avstånd eftersom brännvidden är 70 - 300  :-)!

Det ÄR kul med teknik!/Kicki W

 Haha - en lat kompromiss!! Visserligen blåsippor - men en något annorlunda färg :-P... Ska fota vitsippor också!!

De bästa ansatserna

Jag glömde en ack så viktig detalj i sammanhanget i mitt hurtiga inlägg igår...

 - JAG HAR BARN! -

De börjar dock komma upp i den lite mer behändiga ålder där de klarar allt mer av sin tillvaro själva. Men inte allt!! När jag åkte hem igår (hade för ovantlighetens skull bilen hela vägen - och behövde tänka intensivt på något för att inte nicka till..), så var faktiskt huvudet fullt av planer och egoistiska hejarop. Jag skulle vara hemma vid 18.30-snåret, och hade en god plan för vad som skulle göras. Jag hade faktiskt till och med förberett vissa saker... Först skulle marsvinen chockas med att få sin gröt OCH kirskål genast när jag kom hem! Det brukar annars dra ut en del på tiden. Sedan skulle jag förbereda allt i stallet (hade faktiskt mockat på morgonen innan jag åkte till jobbet - duktigt va!!), så det bara var att ta in de ädla djuren inför kvällsvilan.

Så blev det...

Jag hade vissa hålltider som jag faktiskt visste om sedan tidigare. Tex att Fritids stänger 18.00, och att mitt yngsta (arma) barn behöver hämtas upp innan detta klockslag. Jag slängde dock ett litet öga på klockan när jag satte mig i bilen, och kunde konstatera att jag nog skulle komma ca 10 minuter "för sent". Näst yngste och näst äldste skulle hämtas upp vid musikskolan för en gemensam färd hemåt. Allt detta var inplanerat till 18-tiden i runda slängar. Snilleblixten slog mig att mitt yngsta (arma) barn nog kunde ta sina apostlahästar och GÅ till musikskolan från Fritids, så modern inte behövde skämmas inför personalen som vill gå hem vid 18.00 Den välsignade mobiltelefonen blev redskapet (hur klarade man sig innan mobiltelefonerna??). Yngste sonen ringdes upp och kvittrade gulligt i andra ändan - "men mamma - det är ju fotbollsträning idag!"

  Hoppsan - att fotbollsträningen har bytt träningstider från och med denna veckan hade dock totalt passerat min kapacitet... Istället för att gå till musikskolan, så fick min yngste (arma) unge gå till idrottsplatsen i stället - utan fotbollskläder... Näst yngste sonen ringde och undrade om jag kom ihåg att han ska på scouterna idag...

  Hoppsan - en lite smärre omjustering från att hämta honom på musikskolan och åka hem till att lösa hur han kommer hem från scouterna. Att detta stackars barn faktiskt går på scouterna VARJE tisdag, har på något märkligt sätt passerat min kapacitet. Detta sköter nämligen maken om helt och hållet då han är scoutledare... Kruxet är bara att just denna veckan är den äkta hälften iväg i jobbet...

  Jag var hemma närmare 19-tiden, och bara med ett av de annars förväntade TRE barnen. De andra två var redan hemma. Jag hann bara i princip plocka upp ur matkassarna (kom märkligt nog ihåg att vi hade slut på mjölk mm INNAN jag åkte hela vägen hem) och hälla i mig en kopp kaffe mot den begynnande huvudvärken innan det var dags att vända bilen mot Det Större Samhället igen... Inte ett kirskål plockat, inte något färdigställt i stallet.

  På väg i bilen så slog mig plötsligen ett minne med iskall klarhet. JAG SKULLE JU HA LÄMNAT VINTERDÄCKEN TILL DÄCKVERKSTA´N!! Vi hade fixat det så kurigt jag och maken, att han lagt däcken i den bil som jag INTE hade hela vägen till jobbet, utan stod och väntade på mig vid stationen. Det blev till att fumla upp den trogna mobiltelefonen och ringa personen i fråga som skulle ta emot våra däck - sisådär 2 timmar för sent... På landet är dock människan av ett ganska härdigt material, så det visade sig att det inte var några större problem för denne underbare person att lämna hemmet för att släppa in mig till verksta´n och ta emot fyra däck...

  Två barn inhämtades på olika ställen, och 20.45 var vi så åter i hemmets lugna vrå. Någon stans på vägen här gav jag liksom upp mina goda ansatser...

Och det fortsätter...

Idag är mitt yngsta (arma) barn iväg på skolutflykt. Till sådant behövs matsäck lämpligtvis tillredd av en ansvarsfull förälder. I kaoset som dock rådde igår mitt bland alla ansatser och omdirigeringar, så hade jag TOTALT glömt bort detta... Det visade sig dessutom i morse att vi bara hade en liten "snutt" kvar av det upptinade brödet... Att börja bearbeta en frusen limpa på morgonkvisten när "allt annat" redan är lite försenat är inte helt problemfritt. Jag såg helt sonika till att den yngste (arme) sonen fick det antal mackor han kunde tänkas behöva under dagen, och så fick vi andra nöja oss med annat... Vilken TUR att jag åtminstone köpte bananer igår!!!

Uäkh - inte den bästa start på "ny livsföring".../Kicki W

Ytterligare en sippablå. Men, det får nog bli min sista för denna våren faktiskt. Jag har visserligen några bilder till, men nu får jag nog byta färg ;-)!

... gör jag ett försök.

Usch, det känns nästan som lite ångest personifierat. Och jag tror inte alls att jag är den ende på denna hyfsat runda jord som har liknande känslor inför Det Stora Uppdraget. Men jag tycker nog att det räcker nu på något vis. Sanningens kalla insikt drabbade mig denna varma helg.

Motivation..

Det är nämligen såhär. Mina leder har börjat gnissla lite väl högljutt, och under denna helt UNDERBARA helg som passerat, så har senor och muskler också gått med i gnällkören. Lederna har faktiskt varit missnöjda under de senaste 10 åren till och från, men nu är det mer till än från. Det är möjligt att "det ligger i släkten" om man gräver lite djupare bland generna - högst troligt faktiskt. Men det gör ju inte mina bekymmer mindre. Jag har dessutom en stark tro på att DET GÅR ATT GÖRA NÅGOT ÅT! Så, om nu inte badräktsdrömmen är tillräcklig stark motivation för  förändringen, så kanske knän och armbågar kan "hjälpa mig". Jag ska med andra ord förändra "min livsföring".

Genomförande..

Ska jag vara helt ärlig så har jag nog egentligen redan "tjuvstartat". Jag är betydligt mycket mer petig med vad jag plockar i mig i form av mat osv. Men nummer ett på min strategiplan blir trots allt att titta på vad jag äter, och hur mycket. Jag har varit en godisråtta av stora mått tidigare, men på något märkligt sätt så hjälper faktiskt en stigande ålder till med att minska på godissuget. Men det betyder kanske inte att jag äter så vidare "hälsosamt" för det.

  Det var maten det. Det andra stora området som skall tas itu med är den fysiska aktivitetsnivån. Det är nog sorgligt nog så att min kondition är inte ens ett minne... Jag får nog ta det "lite vackert" i början, så inte kroppen fullständigt går ut i generalstrejk. Men ATT det krävs en ökad fysisk aktivitet är det inga som helst tvivel om.

  Som tredje punkt kommer då min akelleshäl - SÖMNEN! Jag är fantastiskt slarvig med att sova som jag behöver! Det blir till en trist och ond cirkel att vara för trött för att göra något, och därför vila bort tid - för att sedan göra det man måste men alldeles för sent.

Målet..

Till och med jag inse ju att jag faktiskt ALDRIG har varit av den slanka och knotiga typen - även när mitt BMI låg inom det normalviktiga. Om jag skulle lyckas klämma ner mina lår i byxor i storlek 36 så kan jag lova er att jag skulle vara anorektisk! Men mitt mål är att hejda den dystra utvecklingen med allt mer ömmande leder, och allt tyngre kontakt med jordytan.

  Jag vet inte riktigt om jag hittat ett bra mått på när jag faktiskt nått målet. Ett enkelt sätt att mäta är ju naturligtvis genom våg och måttband, och det kanske måste vara så. Jag tror dock att jag ska kombinera detta med en visit hos doktorn för att ta lite prover osv, för att se om det finns något mätbart där också.

Värmen har en märklig effekt!/Kicki

 Ljuvliga snödroppar som ger löfte om varmare tider. En "måsteblomma" i varje trädgård.

Visst är våren en alldeles UNDERBAR tid!!?

Det har faktiskt hänt under mitt 44:åriga liv att jag har lekt med tanken att flytta utomlands. Men när det börjar dra sig mot slutet av mars/början av april, så känner jag intensivt att jag skulle sakna  våren alldeles förfärligt!! Det spelar nästan ingen roll hur sur och tröttkörd jag har känt mig bara några veckor innan. När temperaturen sakta börjar dra sig över +5 grader så kvicknar jag till, precis som snödropparna och vårlökarna. Plötsligt så känns det mesta möjligt, och jag kan komma på mig själv med att sitta och planera de mest hisnande saker. Som om jag inte borde ha lärt mig vid det här laget att "sommartid" inte innebär en annan slags tid, där vi helt plötsligt får sju kvartar på en timme...

Bebistider...

Det har praktiskt taget "regnat" bebisar ett tag hos mig. Det är något konstigt det där med att vara uppfödare. Ibland går man och väntar på kullar som aldrig kommer, och ibland kommer kullar som man inte alls har väntat... Jag har haft erfarenheter av både och denna vår... Men - alla bebisar måste ju trots allt ses som välkomna - och ALLA är dundersöta!!

Bebisbilder kommer.../Kicki

Jag trodde ALDRIG jag skulle medge det jag nu tänker yppa.

Jag sörjer över att inte kunna vara med när mina grabbar firar Lucia på div. ställen idag! Jag har annars genomlevt flera "gulliga" luciatåg i min dar, och säkert haft ett lite ansträngt leende för att försöka dölja hur förfärligt jag många gånger har tyckt det vara... Jag vet inte om man ens får tycka att det är "förfärligt" när barn lussar, men jag har lite svårt att se det gulliga i det hela när man nästan får gissa vad det är för sånger som de försöker ge sin publik. Fröknarna (det har alltid varit fröknar!) är inga sopraner längre precis, och lägger ner tonarterna så lågt så de ljusa barnarösterna inte klarar av det. Texten är inte så viktig heller tydligen, för det finns alltid något litet "ljushuvud" som sjunger för alla andra ändå... Och allt detta egentligen lite i onödan, då det GÅR med lite kunskap från de vuxnas sida att få barn att sjunga helt magiskt!

Det har varit lite olika sångövningar hemma senaste tiden.

Yngste sonen ska tydligen sjunga i dag i något sammanhang, och har övat på "Himlen i min famn" nu så till och med jag har lärt mig texten ;-). Den två år äldre sonen ska tydligen sjunga med sin klass flera sånger nästa vecka när skolan har julavslutning i kyrkan. Näst äldste sonen har börjat på gymnasiet på naturprogrammet med musikinriktning - och just musik har det varit kraftig slagsida åt den senaste tiden. Han har till och med gått med i skolans kör!! Och naturligtvis ska de sjunga i ett luciatåg som jag väldigt gärna skulle ha velat lyssna på... Mellangrabben går i högstadiets musikklass, och ska ha konsert för föräldrar mm i nästa vecka - och då blir det tydligen solosång av denne yngling. Det får jag åtminstone vara med på...

Men på söndag får jag trots allt möjlighet :-)!

Då är det Luciagudstjänst i vår lilla bykyrka. Nu är det lite skralt med barn i lämplig ålder för luciatåg. De som finns är antingen lite för stora och tycker att det är allt för pinsamt, eller så är de lite för små för att själva klara av det. Men det blir i alla fall en liten barnkör samt andra musikaliska inslag, och det ser jag verkligen fram emot. Visserligen kommer nog min egen familj att vara ganska rejält insyltade i just den delen, men jag tycke verklgien det ska bli roligt att få lyssna till "de små", hur det nu än må låta. Det är ju märkligt hur man kan förändras...

Åldern tar nog ut sin rätt.../Kicki W

Så var det dax igen!

För snön då alltså... Denna vinter har det vita från ovan väldigt svårt att bestämma sig hur det ska vara. Jag har verkligen inget emot snö, och jublar lite lyckligt inombords när jag ser stora flingor som sakta seglar till marken utanför mitt fönster. Det är detta hattande som jag tycker börjar bli lite väl påfrestande. Jag vill att snön ska LIGGA KVAR som lite omväxling denna gång!

Tisdag och onsdag har jag varit på "den lilla orten" igen och jobbat.

I förhållande till att ha närmare 8 mil till jobbet annars så är de 24 kilometrarna jag åker dessa dagar nästan att jämställa med semester! Det betyder dock inte att jag jobbar mindre....! Dessutom ska jag ha tjänstledigt från dessa 25% under våren för annat jobb - i den då betydligt större staden. Det betyder att jag måste se till att alla journalanteckningar verkligen är på plats innan jag lämnar över till en lite lätt förvirrad vikarie.

Ibland är det svårt att vara både-och.

Gårdagen var jag alltså relativt fullt upptagen, så det var knappt jag märkte vad som började hända ute i "spenaten". Jag satt vid min dator och skrev för brinnande livet in i det sista. Jag hade lite bråttom då jag skulle hämta yngste sonen från en aktivitet i den ort som jag räknar som min huvudort - drygt 3 mil från jobbet. När jag (något sen skall erkännas) så äntligen stängde av "dumburken" och trasslat in mig hyfsat rätt i min dunjacka, såg jag till min stora förvåning och just i det ögonblicket också förtvivlan - ATT DET SNÖAT GANSKA MYCKET! Hela vägen var snöfylld, och det var ganska mycket snö i luften så helljusen gjorde mer skada än nytta där jag försökte köra så fort som jag någonsinn vågade.

Den lille sonen undrade var modern hade tagit vägen...

Jag kom närmare 20 minuter för sent då min plan om att "susa på" fullständigt spruckit tack vare kung Bore. Dessutom hade jordens alla timmerbilar bestämt sig för att prova hur det är att köra denna lilla väg mellan orterna, och i halt väglag är det inte precis lugnare att köra om de här vidundren än det är i vanliga fall... Mången tack till vår egen klokskap att jag trots allt har en 4-hjuls driven Subaru!!! Den var liksom guld värd denna afton!! Barnet var lite ledsen och undrande, men det var trots allt inte värre än att det gick att gosa bort i TV-soffan några halkiga minuter senare.

Att man aldrig lär sig!/Kicki

Här rullar timmarna iväg må jag säga...

Andra advent kom, och sprang med vansinnig fart bort igen. Huset är fullständigt upp och ner nu sedan maken har fått för sig att han ska hinna slutföra ca 10 års "ständiga renoveringar" på i princip två veckor... Jag är ju inte hemma så mycket numera då jag jobbar långa dagar - så mig stör det inte så värst mycket ;-)...

Lördagen tillbringades mestadels i Linköping.

Det var i princip oplanerat, men visst "strul" gjorde att jag tyckte att det blev den enklaste lösningen. Tredje grabben börjar nämligen på gymnasiet i höst, och det var öppet hus på en av de skolor som han är intresserad av. Det blev ju naturligtvis en tur till det Stora Köpcentrat i staden också - och sådant tar som bekant viss tid i anspråk...! Jag har aldrig egentligen varit särksilt förtjust i att gå timtals och "fönstershoppa", utan brukar ledsna ganska fort och få ont i både fötter och rygg. Hittar jag inget under den första halvtimmen så blir det tråkigt...

Söndagen - vilket var igår var det lite mer action i!

Jag masade mig upp vid 9-tiden på morgonen då jag först trodde att jag skulle jobba som familjetaxi på förmiddagen, vilket visade sig vara fel. Vi måste nog jobba lite på kommunikationen i vår familj känns det som... Jag ställde mig vid strykbrädan istället, och gjorde en seriös ansträngning att ta itu med mina egna kläder. Att stryka hör liksom inte till det jag prioriterar högst om man så säger, så det blir ju en del när man väl gör en djupdykning. Efter ett par timmar så var högen något mer hanterbar. Då lagade jag lite mat till mig och min hungriga familj, och nya krafter infann sig. Jag drabbas dock ALLTID av svår paltkoma vid intag av föda sedan flera år tillbaka, så att göra något över huvud taget direkt efter maten är liksom inte ens att tänka på!

Kaffe sätter dock stopp på det totala förfallet...

En styrkande tår intagandes i horisentalt läge i en noga utvald TV-soffa är dock medicin som "biter" en smula på matthetskänslan. Jag repade ett vissa krafter och lyckades till och med byta om till ridkläder utan att svimma. Gårdagen var en dag i ett grått töcken av mulet väder, och då jag inte kom ut till hästarna förrän vid 15-tiden, så hann det bli nästan mörkt innan jag satt i en sadel på väg ut i skogen. Jag var inte ensam dock, utan hade min 15-årige son med mig, vilket alltid är mycket trevligt för en mor :-)! Jag satt på Wossna och sonen satt på Welwette. Det var den yngre av de ädla springarna som var coolast om man så säger... Wossna såg spöken och vildjur lite varstans på den skumma vägen, men hennes 3-åriga dotter gick med sänkt huvud och vilade på stegen utan att ta notis om sin trippande mor. Jag hade i ett svagt ögonblick utlovad den första galoppen med Welwette, men med tanke på att det fullblodet jag satt på ingalunda var det trygga stöd som man säger att unga hästar behöver, samt att vi knappt såg vägen framför oss på grund av mörker, så blev det "bara" trav i stället. Men vi var faktiskt ganska nöjda med det också :-)!! Vår Welwette är SÅÅÅ duktig!

Julstämning med stämsång.

Kvällen avslutades i Kisa kyrka med en julkonsert med ortens gospelkör. Det var flerstämmigt och fullsatt, och emellanåt lät det riktigt bra! Som musikutövare själv är man ganska kräsen, men jag HAR faktiskt förmåga till att njuta av glada amatörer också.

En ganska fullspeckad helg förvisso - men rolig!/Kicki 

Det var så länge sedan jag loggade in nu så jag nästan glömt mitt lösen... ;-)!

Första advent idag - inte klokt vad tiden går i rasande hastighet! Men sanning att säga så är denna december den första på många år som jag verklgien ser fram emot jul. Det måste betyda att jag mår ganska bra faktiskt. Visserligen har vi det precis lika stökigt med en hel drös av projekt som "ska göras" - helst innan jul. Men detta år bryr jag mig inte om ifall det fortfarande inte är klart till jul. Jag tänker inte gå och ha dåligt samvete för att vi inte gör mer än vad vi faktiskt orkar med, utan bara njuta av att familjen fortfarande är tillsammans, och att vi faktiskt trivs vansinnigt bra med varandra :-)! Der vore ju kul om vår trappa till övervåningen blev färdigmålad, nu är bara halva trappan vit... Det vore ju kul om alla dörrar blev helt färdigmålade, nu återstår sista strykningen. Det vore ju kul om vi orkade att torka överallt i hela köket (har bla en järnspis samt vedeldad bakungn - sådant har en magisk dragningskraft på damm!!) Det vore kul om vi hann med att plocka igenom alla miljoner prylar som ligger i köket samt sortera bland våra två miljoner papper, och i princip få bort ALLT! Det vore ju kul om vi tyckte oss hinna med att såpskura våra härliga trägolv i huset. Osv osv osv osv.... Men vet ni vad? DET BLIR JUL ÄNDÅ - även om vi inte hinner!!

Duktig bebis!

Jag är så stollt över Wossnas treåriga dotter så jag får kämpa för att inte spricka! Vi har inget bra ställe här hemma att stå och longera en unghäst på, så det har jag helt enkelt struntat i. Jag har i stället gjort så att hon har fått följa med ut på promenader med lite successiv introduktion till det som komma skall.

Först var det träns som hon fick tugga lite på och vänja sig vid - och det började vi med i sensomras. Sedan var det sadeln som skulle på, men stigbyglarna hängades och slängandes längs med hennes sidor. Sedan tog jag hjälp av näst äldste sonen. Han är smal, väger ca 55 kg, är 16 år och har ridit sedan han var 4, säker i sadeln som få, ca 170 cm lång, mycket mjuk och fin både i sättet och mot djur osv osv (mina ungar är ju bara bäst som ni kanske förstår..). Först fick sonen finna sig i att följa med ut i skogen hängandes över sadeln, och flera gånger på vår tämligen korta promenad hoppa av och hoppa upp igen. Sedan har sonen fått sätta sig i en lite hukande ställning, för att till sist sätta sig tillrätta så som det ansår en ryttare.

Igår var den 1,5 år yngre sonens flickvän här och de tu bestämde sig för att rida ut i skogen på Wossna och vår C-ponny Tips. Jag sa först lite skämtsamt till den lite äldre sonen att, "du kan väl hänga med på Welwette!". Sagt och gjort, han följde med!! Jag kunde inte följa med då jag skulle på julbord med jobbet, så det skulle bli hennes första gång med ryttare utan att någon ledde henne också. Vi har dock alltid jobbat med henne utan andra hästar i närheten, så jag misstänkte att hon skulle tycka det var ganska trevligt att få följa med sin mor och sin flockledare (Tips) i skogen. Men gissa hur många kilo fjärilar som fanns i moderns mage när jag åkte iväg... Vår lilla treåring hade skött sig exemplariskt! Hon hade inte varit ett dugg orolig, och hade förstått från början vad som var på gång. Sonen kunde utan större problem styra henne, och hon stannade utan prut när han gjorde halt. De valde att skritta hela rundan, men ibland tyckte Welwette att hon kom på lite efterkälken, och travade ikapp. Hon brydde sig inte ett dugg om att hon hade en ryttare på ryggen, utan betedde sig som om detta var det mest naturliga i hela världen.

Fortsättning på ett vinnande koncept.

Idag åkte jag iväg till ridskolan med Welwette och den något yngre sonen och hans flickvän. Med i transporten var också Tips. Welwette har varit där flera gånger, men det är ju så pass mycket att titta på, och så många hästkompisar att prata med, så Welwette var ganska långt ifrån den filbunke hon var dagen innan i skogen. Sonen gick några varv med henne i padocken och flickvännen red omkring obekymrat på Tips. Tillslut så hoppade min unge upp i sadeln på Welwette, och han red iväg längs med spåret. Denne son är "något" större trots att han egentligen är yngre. Fortfarande smal som en lyktstolpe, men kraftigare bygd och drygt 10 cm längre och lika många kilon tyngre. Welwette "knäade" lite när han hoppade upp, men hittade snart balansen på sig själv och bar honom sedan fullständigt obehindrat. Hon lyssnade lydigt på förhållningar och igångsättningar, och sonen försökte sig på att trava på slutet vilket gick alldeles lysande! Hon såg ganska till freds ut, men funderade lite ibland på om det verkligen var meningen att man skulle gå runt-runt på ett fyrkantspår tillsynes utan att komma någon stans ;-)...

Nöjd!

Gissa om vi var nöja när vi kom hem! Sonen var full av superlativ om vår lilla bebis duktighet, och jag måste nog säga att jag var inte sämre.. Har man ett arabiskt fullblod med sig, så finns nästan inga bekymmer! Till och med att lasta gick tämligen fort idag. Hon marcherar fortfarande inte rakt på, men hon funderade inte alls så länge idag när hon stod där på baklemmen till transporten, innan hon gick in. När hon väl går in så är hon så otroligt väl medveten om vad hon har gjort! Inte en skugga av tveksamhet eller oro då inte! Det gäller liksom bara att få henne att inse att vi inge kommer ge oss, och att det är bättre att gå på genast än att fundera några minuter först. Men jag vet att det kommer och är inte ett dugg orolig för det! Förmodligen kommer jag kunna lasta henne helt själv i sommar!!

Otroligt stollt mor, och otroligt stollt uppfödare!!!/Kicki

(på bilden stormar den något yngre sonen fram på Wossna i somras på Sportcupen - han kom 5:a i speed på henne!)