Jag har haft en mycket intensiv, men rolig helg. I mina hemtrakter kom dessutom förken vår på besök och fick mig nästan tro att det skulle bli vår nu också. Vi har haft ett helt underbart väder, med värmande sol, vindstilla och kylig skugga. Precis som "det ska vara". Idag har dock kung Bore hostat till lite igen, och just nu singlar vita flingor utanför mitt kontorsfönster. Jag vill inte ha snö NU!! Hästarna har fått gå utan täcke på dagarna, och deras pälsar bara RASAR i stora sjok. Man har hästhår med sig överallt... Det är en ganska besvärlig tid när man näst intill behöver cyklop och munskydd för att kunna borsta sin häst utan att den egna munnen/ögonen sätts fullständigt igen. De små rackarna kryper dessutom in i kläderna och sitter och sticks. Men hästarna trivs :-).

I lördags var det årsmöte hemma hos mig. Visserligen är min familj relativt stor, men det var inte årsmöte i "Westerdahl family", utan i AHIS (Arabhästen I Sporten). Det blev en mycket trevlig eftermiddag och kväll som jag kommer komma ihåg länge tror jag :-). Jag hade vid ett svagt ögonblick lovat att stå för middag på kvällen, och jag har ju lite svårt att "yxa till på en höft". Ska det vara så får det också bli... Det bidde avocadosoppa till förätt, burgundisk köttgryta till huvudrätt och glass med annanas under kokostäcke till efterrätt. Jag tror inte det var någon som gick hungrig när kvällen led mot sitt slut.

Vi har dessutom blivit ofrivilliga åhörare av kattkören... Det är alltså på det viset att det är mars, och vi har katter...! Det där gnällande jamandet som skär genom märg och ben har alltså startat! I helgen var de mer skrikiga än vanligt. Flugorna har vaknat till liv också, och på söndagen var vår södergavel svart i stället för gråvit! Äckligt var ordet - bläkh!!

Söndagen ägnades åt alla hästarna på ridskolan, då det var vår tur att ha stalljouren. Det är riktigt mysigt att gå och rumstrera om själv i stallet. Visserligen är man uppbunden hela dagen, och visserligen är det emellanåt ganska tungt arbete - men det är rena terapin. Efter att sjutton hästar är mätta och nöjda och utsläppta i diverse hagar, och efter att alla spiltor är mockade så kan man känna sig ganska nöjd faktiskt ;-).

Men, jag är allt lite trött idag../Kicki

Bilden föreställer ett marsvin av rasen alpaca från utställningen i Gammalkil.

Åhh vad man mår bra på hästryggen! Rena rama medicinen - mot det mesta faktiskt. Jag satt verkligen inte och "fesred" utan fick igång jetmotorerna där bak på Wossna rejält. Hon kan emellanåt bli lite väl lätt i framvagnen i de lägena... Och hon tycker fortfarande att det är ett märkligt påhitt med sporrar... Fast hon accepterade dem på ett annat sätt igår än hon gjort tidigare. Innan har hon nästan blivit förnärmad när jag har sporrarna på mig. Igår var det lite mer "ja, ja - jag SKA - tjata inte!" Hon är dock inte den långsinta typen, och bara några steg efter en sådan protest har hon redan glömt att hon är arg.

Det är en skör spindeltråd av balansgång... Liiite för mycket press, och mitt lilla fullblod blir lite väl "vass" som hopptränaren kallar det. Eller, för mycket "på" som jag kallar det. Numera ber jag dock inte om ursäkt, utan ber henne anstränga sig trots att det tar emot. Och tillslut gör hon ju det :-). I galoppen bland annat så innebär det att jag petar till lite på inre bakbenet med spöt. Och då menar jag verkligen PETAR! Det är mer som en mjuk beröring egentligen - men Wossna brukar svara med ett mellanting mellan bockning och bakutspark. Men tillslut så tar hon trots allt i mer när jag inte ger mig utan fortsätter att knacka på.

Jag red mycket minska - öka volten i både trav och galopp. Hon vill ogärna jobba med böjda bakben och välplacerade bogar... Det är ju mindre jobb att bara vara smidig och likt en skuttande planka ta sig igenom det lilla voltspåret. I de lägena händer det att hon byter om galopp, och det har blivit mycket värre sedan hon går på lektion. Men igår var jag helt ensam i ridhuset och hade god tid på mig att verkligen parera och lotsa henne. Jag red en hel del öppna i både skritt och trav, samt "framdelen innanför" på stora mittvolten. Väldigt mycket tänjande arbete med andra ord, och jag tycker nog att det är vad mitt lilla sto behöver.

När jag gick över till att göra bakdelsvändningar blev det verkligen mycket tydligt hur "sned" hon är. Åt vänster fungerar det nästan bra ;-). Hon trampar runt sin bakdel och är rättställd. Det går kanske i hastigaste laget, men hon jobbar rätt genom kroppen. Åt höger dock förstår hon inte var jag vill! Jag fick tillslut ta det verkligen steg för steg. Jag kände SÅ tydligt att hon verkligen INTE FÖRSTOD. När jag bad henne flytta framdelen samtidigt som hon skulle vara formad i kroppen blev hon väldigt villrådig och bara stod still tillslut. Jag tog det steg för steg, och när hon inte begrep så vände hon sig och nafsade lite i min högra skänkel. Det var nästan som om hon ville ha lite tröst.... "Matte hjälp mig, vad vill du egentligen".

När hon faktiskt kunde flytta framdelen åt sidan utan att gå bakåt eller ställa om sig så berömde jag henne våldsamt. Jag fick världens frust till svar! Vi gjorde om det ett par gånger till - långt ifrån någon tävlingsprecision på det!! Men poletten hade ändå ramlat ner. DÅ slutade jag med träningen för kvällen och galopperade av henne. Det är så underbart att bara ställa sig i lite lätt sits och rulla med i galoppen. Wossna sträcker verkligen ut halsen framåt - nedåt och får en låååång båge i rygg/hals. Jag känner att det är mycket mer effektivt än att trava av. Dessutom trivs hon bättre i galopp än i trav, och bär sig själv lättare.

Tja - lite fikonspråk tillslut.../Kicki

Det hängde i hela dagen igår faktisk... Att trycka lite extra på gaspedalen. Jag hade ett kuratorsmöte inbokat på eftermiddagen - i Åtvidaberg. Det är ett trassligt samhälle som ligger i den lite sydligare delen av Östergötland, men något närmare kusten än vad jag bor. Från "min" vårdcentral är det nästan 8 mil enkel resa - på en mycket krokig väg. Jag har varit i vårdcentralen vid ett tillfälle tidigare just i Åtvid, men det minnet ligger i dimma dåld... Jag kände inte att jag hade så värst gott om tid på mig när jag drog iväg, men det var långt ifrån lika pressat tidsschema som på morgonen.... Jag hittade nästan på en gång rätt, och kom i ganska god tid. Men att hitta hem! Jag skulle vara "smart" och köra lite efter mitt lokalsinne för att hitta. Ha! Det tog mig nästan 20 minuter att hitta ut från detta nystan av småvägar överallt!!! Det blev till att ringa förtvivlat till en av de äldre sönerna att han fick gå och hämta yngste grabben på fritids. Det såg lite mörkt ut för mig att hinna dit innan Fritids stängde... Usch....! Börjar jag bli gammal eller vad...?

Väl i Kisa var det ingen idé att åka hem på en gång. En unge var på körskolan, en unge var på Juniorerna och två ungar väntade i vår lilla övernattningsetta. Blä. Att bara sitta och vänta utan att kunna göra något vettigt är inte kul alls. Femte ungen - han från morgonen... - hade åkt med bussen hem. När vi väl trillade innanför dörren hemma igen var jag helt slut. Jag hade annars varit väldigt ambitiös i mina planer, och hade tänkt ta en sväng till ridhuset. Men det var viktigare att orka hjälpa 9:åringen med hans läxor, och beordra fram lite fika med hjälp av diverse söner, så de två minsta kunde komma i säng något sånär hyfsat.

Sedan fastnade jag i TV-soffan... Men det var filmens fel! Den var otäckt spännande, så jag nästan satt och kissade på mig tillslut. Jag tyckte nämligen inte att jag hann gå på toa.... Som väl är var filmen på en av dessa annonskanaler, så då blir de ju ibland ett litet längre avbrott för just reklam. "Röd drake" hette filmen, och var mycket skickligt upplagd. "När lammen tystnar" har kanske många sett, och här var det i tid innan den filmen. En av huvudrollerna var just Hanibal Lector och jag säger bara urrrr!! Det går rysningar nu också längs ryggraden när jag tänker på honom! Men här handlade det mest om den polisman som tillslut fick fast Hanibal, och hans kamp att hitta en annan sjukt vriden massmördare. Jag brukar inte gilla denna typ av film, då jag tycker jag får nog av elände på jobbet. Men denna filmen gick bara inte att gå ifrån! Med påföljd att det bidde en mycket sen kväll för lilla mig!

I kväll ska jag i alla fall rida!/Kicki

Gårdagen var en mycket speciell dag för mig. Stackars alla förstfödda! De genomgår alla samma eldprov av att vara föremål för att vara "första gången" för sina tappra föräldrar... Men jag är stolt som få idag ändå! Min "lilla" unge klarade nämligen sitt teoriprov för körkortet igår :-). Jag hoppas jag kommer känna samma svällande stolthet när unge nummer fem klarar samma bedrift! Sonen är väldigt glad förståss, men som ungdomen är så ser han aldrig bakåt. Det är framtiden som hägrar... Närmast just nu består den av att få ett sommarjobb.

Kvällen tillbringades "som vanligt" i ridhuset med mina glada elever. Det var hästbyte, och då är det alltid lite extra yrsligt. Varmbloden med de ofantligt långa bakbenen var med igår och hade ett styr att få med sig alla fyra tassarna i de olika övningarna. Man måste ju beundra dessa djur! Han har "det mesta" emot sig för att fungera som ridhäst - på travbanan är han antagligen som klippt och skuren. Men nu springer han inte tillräckligt fort just på travbanan för att ha där att göra. Hans unga ryttarinna kämpar hårt med att "skola om" honom. Det tappra långbenta djuret gör verkligen vad han kan för att vara till lags! OCH vad han kämpar, för att inte TALA om den som sitter på! Människan är ett lustigt djur...

I morse hade jag faktiskt koll på läget! Tisdagar jobbar jag i grannkommunen dit jag har drygt 2 mil. "Granngårds" med andra ord! Det brukar vara ungarna som lämnar huset något innan mig. De går till bussen, och jag vill gärna att de har lite marginaler på sin sida. Det blir så besvärligt om de missar bussen nämligen.... Men just idag hade jag varit lite extra effektiv, och gick utanför dörren innan telningarna trillade ut. Jag ikläder mig alltid gummistövlar och stalljacka vid denna tid på tisdagarna, eftersom jag släpper ut hästarna innan jag åker iväg. De har då i lugn och ro fått äta sedan 6-tiden på morgonen. Jag tog en sväng in till marsvinen också för att försäkra mig om att de har hö så de klarar dagen. Sheltien (hunden!) släppte jag ut i vår ENORMA hundgård (den är gjord för att rymma upp till 10 collies...), och han började genast att busa med hästarna på andra sidan stängslet. Större delen av hundgården är nämligen samma stängsel som hästhagen.

Jag kände mig RIKTIGT nöjd när jag traskade upp till huset igen. Jag låg "rätt i tid" och såg fram emot att kunna fortsätta att ta det lugnt. DÅ!! Jag tar i dörrhandtaget och upptäcker i samma sekund att en flitig son LÅST när avkomlingarna drog iväg....! Mina misstankar föll genast på den ene av dem, som för övrigt ofta blir utsedd till syndabock. GUD SKE LOV så hade jag åtminstone mobilen med mig i fickan! Ett snabbt samtal till nämnd son bekräftade också mycket riktigt mina farhågor. Dessutom satt han redan på bussen och hade hunnit åka en bit. Där står jag på farstubron och kommer inte in i mitt eget hus. Jag kan inte åka iväg till jobbet eftersom bilnycklarna OCKSÅ befinner sig inomhus. Jag beordrade helt sonika sonen att hoppa av bussen och gå hem igen!

Det tog honom en kvart att komma hem. Han hade sprungit de dryga 2 km som han hade hunnit åka. Genomsvett och mycket skamsen flåsade han in på gårdsplanen. Då hade min ilska redan runnit av mig, och jag kunde ju inte förebrå honom för att han varit noga med att låsa... Det fanns ingen tid att köra honom till skolan, eftersom den ligger 1,5 mil åt helt motsatt håll från där jag jobbar - hemifrån sett. Han fick alltså följa med mig till mitt jobb. Jag gav honom dock några minuter på sig att tvätta av sig och byta tröja. Han fyller 15 år i sommar, och är OTROLIGT noga med sin hygien och hur han ser ut. Under tiden hade jag ringt till jobbet och talat om vad som hänt, och att någon var tvungen att gå bort till huset där jag sitter för att låsa upp. Jag är nämligen ensam där på tisdagarna - och har jag inte kommit kommer helt enkelt inte mina patienter in...!

"Natruligtvis" hade jag en patient inbokad 8.30 Fem över halv var jag på plats - och jag kan bara säga att Subaru Legacy är snabba bilar...! Men - inte skymten av en endaste liten patient! "Typiskt" tänkte jag "någon som inte kommer..." Jag väntade i ca en kvart innan jag sa till sonen att vi skulle åka iväg. Nu var resan istället drygt 3 mil - till sonens skola. DÅ kommer det en figur gåendes bakom knuten och ser lite villrådig ut... Stackarn hade suttit PÅ VÅRDCENTRALEN och undrat var jag var någon stans. Just i denna kommunen har jag inte mitt arbetsrum på vårdcentralen, utan i ett helt annat hus ett kvarter bort.... Det var ju bara att vända och gå in igen. Fem i halv tio satt sonen och jag tillslut i bilen på väg mot hans skola. Klockan 10 var nästa patient inbokad.... Åtta minuter över tio tog jag så emot min patient. Det är inte mycket trafik mellan orterna, men det finns älgar...

Jag lever! Och jag försöker fortfarande smälta vad som egentligen har hänt. Skulle jag ha gjort samma sak igen? Jag vet faktiskt inte.... Jag är inte säker på hur jag skulle gjort i stället.... Någon patient hade jag kanske kunnat avboka, men jag har inte lediga tider förrän tidigast 8 april! Sonen behövde ju faktiskt komma iväg till skolan. Sug på den dumma "ursäkten" till att stanna hemma från skolan - "jag låste ut morsan hemifrån"....

Livet är VÄL spännande ibland.../Kicki

Åhh vad det är underbart men en riktig sovmorgon! Jag och maken vaknade inte till förrän vid halvtio i morse... Helt ljuvligt med andra ord. Det som är lite jobbigt bara är att mina leder inte tycker om när jag sover länge. Men, det som hjälper är ju aktivitet - så det känns ganska skönt att stiga upp då. Annars är jag egentligen en obotligt morgontrött stackare. Kvällarna är helt annorlunda. Det är då jag lättast sätter igång med "projekt".

Gårdagen blev väldigt trevlig. Mina föräldrar kom på kvällen, och tillsammans käkade vi "flygande Jacob" med basmatiris. Gott och mycket enkelt att laga! Sonen, som var i centrum för händelserna, var mycket nöjd och glad. Vi sa lite skämtsamt att "nu tar vi vår hand ifrån dig - härdanefter får du klara dig själv". Men åt sådant bara skrattar sonen ;-). Han känner allt för väl sina föräldrar... Det är nog VI som har svårt att släppa när det kommer till kritan.

Uppgiften som ligger framför i omedelbar framtid är .... marsvinsburar. Jag lyckades fixa några stycken igår, men har resten kvar. Jag får tänka på att det kommer bli väldigt skönt när det är gjort, och marsvinen blir så otroligt nöjda! Det brukar bli helt tyst i marsvinsrummet. Det enda som hörs är ett svagt tuggande från alla små munnar som mumsar på nyinlagt hö.

Efter detta ska jag ge mig iväg till ridhuset och träna dressyr för Ulla Wadeborn. Jag är MYCKET förväntansfull inför detta! I princip så bryr jag mig inte om ifall "det går bra". Egentligen vill jag att det krånglar, så jag kan få hjälp med det jag verkligen behöver hjälp med. Det är ju när man sitter och harvar själv som det känns hopplöst att inte riktigt ha verktygen att komma vidare.

Ovan ser ni mina grabbar. Kortet är nästan ett år gammalt, och jag kan ju se att det har hänt en del sedan dess... :-). Ni får gissa själva vilken av dem som det är som fyllt 18 år. En ledtråd är att det INTE är någon av de två som står längst fram ;-).

Sköna söndag!/Kicki

VINTERN HAR KOMMIT! Åtminstone här i Östergötland. Om detta tycker jag INTE! Har den inte behagat komma under de traditionella vintermånaderna, så behöver den banne mig inte dyka upp nu! Vi hade -7 grader i morse, och så kallt har det inte varit någon gång denna "vinter". SMHI har dessutom aviserat om snö till kvällen... Det är upp - och - nervända världen! Det är åtskilliga som suckande konstaterar att snökaoset kommer väl lagom till påsk. Jag är benägen att dra åt det hållet jag med.

I gårkväll gjorde jag inte ett enda knop - på några timmar. Det var så skööönt att placera sin kroppshydda i TV-soffan - och somna. Tillslut var jag ju tvungen att kravla ut till div. djur som behövde tas om hand. I sådana stunder kan jag verkligen fråga mig om inte Gud egentligen är full av humor! Hur kan han placera ett så stort djurintresse i en person som så NJUTER av att slappa?? I den stunden hade jag sålt hela packet LÄTT om någon kommit förbi och lagt upp en liten hög med kosing. Men, så känner jag inte idag :-). Nu tror jag till och med att jag kommer städa en och annan marsvinsbur när jag kommer hem....! Vi får se....

På söndag ska jag träna dressyr för Ulla Wadeborn igen. Jag spydde ju bort förra träningen, så det känns som det var evigheter sedan jag fick mig en duvning. Jag går och laddar redan nu inför uppgiften, och kan liksom ett barn dagarna innan julafton, gå och gotta mig åt hur roligt det kommer att bli. Wossna är verkligen FIN nu, och jag skulle nästan kunna tänka mig att anmäla till någon undanskymd tävling på lämpligt avstånd. Det är fortfarande en hel del kvar innan vi är helt i tävlingskondition, men helt klart är vi på väg! Familjen har införskaffat en crosstrainer dessutom, så nu har jag ju INGA ursäkter kvar för att slippa få bättre kondition ;-)...

Och så travar vi vidare!/Kicki

Vilken helt fantastiskt UNDERBAR dag det är idag, om man då bara ser till vädret! För första gången på väldigt länge så känns det MILT ute trotts att termometern fortfarande är lika envis på sina fem plus. Solen står verkligen som spö i backen, och det är HOPP om en bättre värld :-). Jag segade mig iväg som vanligt till jobbet i morse. Men jag var också den enda som "segade". Alla mina barn har sportlov denna veckan. Det brukar betyda att det sätts en viss press på mannen och mig att försöka se till att det inte blir "soffpotatislov". Man har ju liksom inte lov från sportandet, utan tanken är ju naturligtvis att man ska sporta! Men i brist på snö kan det vara lite svårt att få iväg de slöa avkomlingarna till någon form av aktivitet... De sitter GÄRNA vid datorn, TV-spelet, eller bara ser om en film de sett ca 1000 gånger tidigare. Det är mannen som tagit på sig uppgiften denna gång. Alltså, uppgiften att vara hemma och hålla ställningarna något sånär. Själv har jag inte ens tänkt tanken på att man kanske skulle ha tagit åtminstone någon dag ledigt. Får väl se om jag kan flexa lite tidigare någon dag - kanske idag?

Kvällen för min del kommer tillbringas i ridhuset, precis som alla måndagkvällar. Det är mina ridelever som är igång "trots" lov. Jag tror faktiskt inte att någon är borta heller. Jag brukar lägga upp lektionerna så att vi gör "samma saker" tre lektioner på raken, men ökar intensiteten och svårighetsgraden. Man har samma häst under dessa tre gånger. Vi har precis avverkat tre hopplektioner, och idag har jag tänkt att ägna lektionen åt "sidförande rörelser". Jag ska inte trötta ut er genom att ingående beskriva vad det går ut på ;-). Men det hela ska syfta till att hästen förflyttar sig framåt - åt sidan på lite olika sätt. Det finns den "vanliga" skänkelvikningen (nej - man viker inte servetter eller liknande!), och den kanske lite mer ovanliga rörelsen "öppna" (handlar inte om dörrar...) för att avslutas med det mest komplicerade "sluta" (kanske att mina elever verkligen kommer be mig SLUTA också...) Vi får väl se vad jag pinar dem med i kväll.... :-)

Kanske att jag har lite ork över när jag så kommer hem. Om så är fallet så ska jag nog försöka uppdatera min hemsida (se länklistan till höger "Poppys marsvin"). Den kanske går att genomföra när jag ändå nattar grisarna, eftersom datorn befinner sig i marsvinshuset. Jag gillar egentligen inte att "ligga efter" i uppdatering, men ibland finns det helt enkelt inte tillräckligt många halvtimmar över... Vi får se. Det ska ju vara bra att sova också har jag hört...!

SOLIGA hälsningar/Kicki

Nu sitter jag åter i mitt arbetsrum på en av mina arbetsplatser. Jag är fortfarande bedövad i hårbotten och ner en liten bit över ena kinden. Huvudet känns fortfarande som något som bara hänger med enbart därför att det sitter fast. De där äckliga krypande skruvstäds känslan finns fortfarande kvar, men jag är för övrigt något piggare och åkte därför iväg i morse. Dagen är fullbokad, så vi får väl se om huvudet faktiskt följer med hem också, eller om det väljer att koppla bort sig helt. Det är dock väldigt glädjande att jag inte har ont i ryggen idag! Visst känner jag av den där ömmande fläcken, men bara i vissa lägen.

Mannen kom hem i gårkväll. Han har varit borta över natten på en konferensanläggning utanför Stockholm med större delen av styrkan på hans jobb. Och gissa vad som har inträffat....?! Han tillbringade nämnda natt med att krypande ta sig ut till den lilla toalett som lyckligtvis finns på hotellrum nu för tiden. Det var med andra ord hans "tur" nu. Hur HAN har lyckats att ta sig via buss och tåg tillbaka hem är egentligen mer än vad jag begriper! Det var i princip bara ett par stora tomma ögon som passerade mig när han kom hem. Det blev raka vägen till sängen! Hans maginnehåll hade han dock tömt ur sig innan han kom hem, så han har fått sova i natt i alla fall. Och jag som inbillade mig att det kanske bara var tre i familjen som skulle drabbas... Jag håller tummarna HÅRT för att de tre söner som ännu klarat sig, ska fortsätta att göra det!

Ikväll kommer troligtvis Wossna hem! Det blir inte så utnyttjat för vår del att hon står på ridskolan ändå... Visserligen går hon med på en del ridlektioner, men det är ju inte den typen av ridning som jag kanske tycker hon behöver. Det blir ju liksom mer för att hon ska hållas igång. Eftersom ridhuset i alla fall är upptaget varje kväll i veckan fram till 20 - 21, så kommer ju inte vi åt att kunna rida där ändå tidigare på kvällen. När det är skogen som erbjuds så kan vi lika gärna vara i "vår egen". Men framför allt så vill jag lägga pengarna på att kunna rida för duktiga tränare samt att komma ut och tävla. Det blir trixigt att göra det och samtidigt betala för hennes uppstallning. Det ska bli spännande att faktiskt jämföra henne med dottern som är hemma. Welwette har vuxit rejält på höjden, och jag undrar om hon inte är lika hög som sin mamma nu egentligen. Däremot är hon fortfarande ganska "spinkig" och hon kommer troligtvis aldrig bli den ridhästmodell som Wossna faktiskt är. Det ger ju mig ännu ett skäl att banta....!

Nä, plikten kallar - hej så länge!/Kicki