Jag är alvarligt bekymrad! Jag tog bilen hela vägen till jobbet idag (en sträcka på ca 9 mil) vilket tar drygt en timme. Jag preparerade mig med två Ipren innan avfärd. Just nu sitter jag och försöker hitta en lämplig sittställning där det inte känns som om någon försöker dela av mig i ländryggen...! Jag förstår inte riktigt hur detta ska fungera faktiskt... Modet är väl inte på topp om man säger så!

Jag är annars hyfsat rörlig nu. Men om jag tappar något på golvet (kan någon FATTA varför man tappar i princip "allt" smått på golvet? - Gärna så det rullar in under en bänk eller dylikt!!) kommer "den pigga nittioåringen" fram i mig. VANSINNIGT vad stel och öm jag är egentligen! Jag har alltid haft starka lårmuskler - tacka ridningen för det! Men jag har under senaste tiden upptäckt hur mycket man använder sig av ryggmusklerna också när man ska resa sig upp från en sittande/hukande ställning.

Januari brukar kännas löftesrik och "full" av möjligheter. Riktigt så euforisk känner jag mig kanske inte nu... Men eftersom min sjukgymnast faktiskt gav mig rådet att rida "så mycket som möjligt" för att på sikt få en starkare rygg (kombinerat med lite andra övningar förståss) så får jag faktiskt försöka få till det. Jag måste ju kunna jobba!

Näst yngste sonen och jag hade ett förtroligt samtal igår. Det handlade om hans saknad och tankar omkring sin farmor. Barnen är väldigt ledsna över att farmor inte längre finns. Men samtidigt så tycker alla att det är skönt för henne att slippa lida längre. De sista tre åren har varit mycket tuffa eftersom hon hade altzheimers. Störst börda har naturligtvis min kära man haft, men det har påverkat oss alla på olika sätt. Sonen uttryckte det verkligen "på spiken" när han sa att "Det var så jobbigt när jag och lillebrorsan var hos farmor, för det kändes som om det var jag som hade ansvar över henne i stället för hon över mig". De båda små var mycket hos sin farmor innan hon flyttade till demensboendet. Då var alltså nämnda unge 7 - 8 år gammal och brorsan 2 år yngre...

Av alla vidriga sjukdomar man kan få, så tror jag nog att altzheimers är en av de mer gräsliga.. Att sakta tyna bort och tillslut "dö" från den man är mentalt är helt enkelt grymt! Lilla svärmor kunde dessutom aldrig förlika sig med att hon "blivit dum i huvudet". En del går ju in i en tacksam dimma av ovetskap, men så gjorde alltså inte hon... Att varje dag, den vakna tiden man har, vara ledsen över att man "blivit konstig" och inte riktigt vara trygg måste vara hemskt. Att tycka sig se och höra människor som inte finns, eller som varit döda i många år - och uppröras över att andra inte tror på en är ju vedervärdigt! Att ständigt vilja "åka hem" - fast man inte vet var detta hem ligger, tja då saknas ord... Jag önskar inte min värste ovän denna sjukdom!

Åter till verkligheten/Kicki

Här är min lille son och min man. Sonen är precis så slut som han ser ut på kortet just då. Han orkade inte att riktigt vakna till för att prata med mig, utan bara mumlade lite.

Barn har dock gott läkekött! Han är fortfarande lite tagen av sin operation, men vid gott mod. Storebrorsorna KAN ju inte kivas med honom som de brukar då han faktiskt fortfarande har ganska ont i sitt sår. Annars brukar de jonglera med sin lillebror ganska bryskt...

Denna morgon - juldagen - började som i princip alla mina juldagsmornar har gjort. Nämligen i kyrkan på julotta. Det blir inte jul ordentligt för mig om jag inte får sjunga "Var hälsad sköna morgonstund" osv. Jag fick med mig mannen, de tre tonårssönerna och den franska kompisen till min äldste grabb. De två små fick stanna hemma.

Denna kväll avslutades dock något annorlunda. Nämligen i en biosalong i Linköping. Men NU var alla Westerdalningar med - även de små... Minstingen fick bäras vissa stycken, då han är allt för öm för att belasta fullt ut. Vi hade bokat biobiljetter långt i förväg för att få se denna så omtalade filmen om Arn Magnusson - tempelriddaren. Visst - den var på sitt sätt storslagen, men den blev väl seg sista halvan. Jag fick dock njuta av en och annan vacker häst (en del av arabiskt blod...!) som sprängde fram i öknen, eller på en svensk äng.

Ska nog sova en stund - tror jag/Kicki

Alla onda ting är tre..! Nu är jag också helt övertygad. Det börjar med att lilla svärmor får magsjuka som hon inte fixar, så hon slutade sina dagar under första veckan här i december. Det fortsätter med att jag i min iver (jag tror i alla fall att det är anledningen!) att få något sånär saker och ting färdiga i tid för en gång skull, tar i för mycket och blir straffad på ett grymt sätt - ryggont! Det var nästan med bävan jag har har gått och "väntat" på den tredje olyckan. Joodå - den kom! Tro inget annat!

Efter att ha varit hos sjukgymnasten i fredags, var jag nästan glad! Det är med största sannolikhet en muskelskada jag har i ryggen, och mot det finns bara träning. Ridning är tydligen något som är väldigt bra träning med de ryggproblem jag har. Så igår kunde jag med mycket gott samvete utnyttja min tid för dressyrtränaren Ulla Wadeborn (suuuupertränare - bara så ni vet!). Men säg den glädje som varar....

Full av nyfunnen energi och framtidstro tog jag mig åter itu med att städa när jag kom hem. När vi så småningom strålade samman i TV-soffan större delen av familjen, kom så den tredje bedrövelsen. Yngste sonen var inte kry. Eftersom det var mannen som skött inomhusarbetet mer än jag denna dag, så var det också han som började misstänka en och annan uggla i mossen. Den lille sonen har klagat över magont i några dagar. Men eftersom han också varit förkyld så har vi inte funderat så mycket över det hela. Men igår visade det sig att han hade över 38 grader i feber DESSUTOM!

Efter lite googlande osv så var amatördiagnosen ställd! Det lutar nog åt blindtarms inflammation trodde maken. Jag sa inte emot honom, men tyckte kanske att ungen var lite för pigg för denna drastiska åkomma. Men, efter ett samtal med sjukvårdsupplysningen så var det ingen annan råd än att sonen och maken fick ge sig iväg vid 22-tiden på kvällen de 7 milen till Linköpings sjukhus. Vid 2 tiden på natten ringde mannen hem och meddelade att de fick bli kvar för observation så skulle man ta ställning vid ronden på morgonen vad som skulle ske.

Vid 9-tiden i morse ringde mannen igen. Då var pyttingen redan opererad! När kirurgen hade kommit strax efter mitt och makens nattliga samtal, så tyckte han inte att det var något att gå och vänta på. "Det enda som kan bli förändrat är att det blir sämre" hade budskapet varit. Och jo - denna blinda lilla tarmusling VAR inflammerad!! Vår lille krake har varit helt slut idag. De få gånger han har varit vaken har varit när han har kräkts pga narkosen. Det är först nu i kväll som han har lyckats få i sig något (vatten och en piggelin...) utan att lika snabbt få upp det igen.

FÖRHOPPNINGSVIS får vår lilla hjälte 8 år komma hem i morgon på julafton. Jag vet - JAG VET!! Det BLIR jul utan att man hunnit med det man tycker man skulle vilja. Men att ha alla ods så totalt emot sig är ju nästan så man börjar tänka magiskt. Det är någon annan som styr...!!!

God jul!/Kicki

 Den mörka skönheten är Welwette ox och hon är 1 år på bilden. Den lilla fuxen i bakgrunden är Roxett (welshponny) lika gammal. De ska ridas in till våren....

Nu är det i princip ingen pardon kvar! Spiken i kistan, det definitiva uppvaknandet, sanningens ögonblick, verklighetens fula nuna. Tja, det går nog att hitta många uttryck för det jag just genomlider. Under de sista dagarna har jag fått känna av hur det är att vara snart 43 år, ligga strax över sin BMI och ha för lite tid kvar i slutet av alla måsten.

JAG HAR ONT I RYGGEN!! Och det är tyvärr inget som bara slog ner som en bomb här i söndags kväll. Det var då jag blev som mest plågsamt påmind om att jag har en rygg. Jag har nog haft problem med återkommande molningar i ländryggen under ett par tre år egentligen. Och jag har aldrig kunnat avgöra vad det egentligen är som gör ont. Det har ju liksom tuffat på ändå på något vis. Visserligen har jag emellanåt i mitt mycket stillasittande arbete känt att "det här är inte bra", men försökt att anpassa mig så gott det går. Inte har jag sökt för det heller.... Det går ju över!! ....?

Denna helgen skulle ju "allt" bli färdigt inför nästa helg. När hela familjen är borta på dagarna under i stort sett hela den vakna tiden, så blir det vare sig ork eller tid till att vara "duktig". Det är helt ok för mig - (kanske ;-)), för vi har inget annat val helt enkelt med mindre än att vi flyttar. Men då blir ju helgerna också ibland för maxade. Jag tror att det är orsaken till att min rygg röt ifrån. Jag har varit igång under precis hela tiden i helgen, och har faktiskt hunnit med att rida också :-). Men i söndags kväll sa ryggen att "nu får det vara nog" och stängde av. Det var med stort besvär jag vecklade ner mig i sängen, och min snälle man hämtade Ipren till mig (sådant kommer man ju inte på själv att man kan ta!!).

Måndag morgon var en smärtsam historia. Det gick inte utan hjälp att komma ur nämnda säng. Att tänka tanken att först knöla ner sig i en bil, för att sedan sitta på ett skakigt tåg i 1 timma, och avsluta morgonens resa till jobbet med 30 minuter på en överfull stadsbuss var inte att tänka på. I synnerhet när samma procedur ska ske tillbaka på kvällen. Dessutom efter att ha suttit på en stol under hela dagen och antingen lyssnat uppmärksamt på olyckliga människor, eller skrivit journaler på datorn.

Det är bara att inse att man faktiskt HAR trätt in i den "gyllene medelåldern" och vackert får finna sig i att kroppen har skavanker. Nu tror ju inte jag att man får ont i ryggen bara för att man råkar vara över 40! Det finns nog ingen naturlag om det :-). Men kroppens förmåga att tänja på sina gränser är dock klart mer begränsade än hur det var för... Jag har tid hos sjukgymnasten på fredag, så jag hoppas att han kan förstå vad det är som är fel, och också hjälpa mig att göra något åt detta! Det är mycket svårt att fungera "utan rygg"

Man undrar ju vilken den 3:e olyckan kommer bli.../Kicki

Det absurda när livet håller andan är att alla andra fortsätter. Det är tandläkartider, luciafirande med barnen, avslutningar och släktträffar. Förstår inte alla att inget är som vanligt längre? Hur kan en simpel 20:a till blommor till en fröken vara viktigt? Hur kan man över huvud taget låta sig bli upprörd över en sådan simpel vardagsföreteelse? Jag blir fortfarande förvånad över att människor orkar mobilisera kraft till att bli irriterade över fullkomliga småsaker!

Jag skulle vilja ta reda på! När man varit med om det fullständigt osannolika - förlisningen av Estonia, Tsunamin i Thailand osv. Förändras ens sätt att värdera då? Det räcker ibland med att bara var med om ett helt "vanligt dödsfall" pga sjukdom och ålder för att människor ska vakna upp och se sig omkring. Hur är det när man varit med om det outhärdliga? Kan man någonsinn bli "vanlig" igen, och uppröras över att det snöat under natten tex...

Tom i bollen!/Kicki

Nu har de ÄNTLIGEN kommit!! Min underbart söta Coronas Magica har äntligen klämt fram sin hemlighet! Och dra mig på en liten vagn, jag tror nämligen att det är tre tjejer :-)! Jag satt som sagt i marsvinshuset och ägnade mig lite åt datortid igår kväll. När datorn var avstängd och jag bara skulle titta igenom burarna en sista gång innan jag skulle gå in i huset igen, hände det. "Maggie" satt och pysslade mycket intensivt med något. Hon hade krupit in i höet och gjort en liten grotta till sig. Jag pratade med henne, men hon gjorde sig inget besvär om att notera min existens. Humlan som bor i samma bur med sina bebisar (flyttade förräxten på pojkarna vid samma tillfälle - 4 veckor gamla har de börjat "kurra" ganska intensivt "helt plötsligt"...) och var också mycket intresserad av vad Maggie höll på med. DÅ såg jag ett litet vått tryne sticka fram under Maggies ganska omfångsrika päls. EN UNGE!! Den var alldeles nyfödd, och jag fick verkligen mobilisera all kraft jag hade för att inte genast plocka upp den. Humlan och Maggie hjälptes åt att tvätta, och Humlans dotter Maribelle kom också och nosade lite. Sedan stannade Maggie upp i tvättandet och började krysta igen. Efter ett par - tre krystningar böjde hon sig ner och ägnade sig väldigt intensivt åt "något annat". En ny liten bebis hade tittat ut förstod jag. Den syntes inte för Maggies hårman. Då passade jag på att kika lite på den första lilla flickan. Precis som Maggies andra kullar så var det mycket livliga små krabater som genast stretar och kämpar.

Så helt olikt Mumlans sista kull... I den är det bara Nelson som överlevt av tre, och det tog säkert en vecka innan jag kände mig säker på att han skulle klara sig. Mumlan har dock varit väldigt pigg och glad hela tiden. Humlan har bebisar med samma hane som Mumlan, och hennes är det sprutt i, så det måste ha varit något just med Mumlans dräktighet som var lite knas. Jag satt andlös och tittade på skådespelet en lång stund, och kunde konstatera att Maggie fått tre härliga lunkaryaungar. De var fortfarande fuktiga när jag tillslut insåg att jag behövde gå och lägga mig. I morse hann jag bara titta som hastigast, och alla tre satt med pigga små ögon och var beredda på att fly undan från mig. Precis som det ska vara! Härligt krulliga är de alla tre också :-)! Pappa heter Lillhagas Zamigo och har bara lämnat en kull hos mig tidigare. I den kullen är det framför allt hanen som är riktigt sträv och bra i pälsen. Men honorna (2 stycken) är helt acceptabla de också. Dessa små prinsessor som föddes i går ser helt bedårande ut! Kort kommer först till helgen...

Jag hade hoppats på att någon av bebbarna skulle fått sin mors mörka ansikte... Coronas Magica är svart i hela ansiktet. Över resten av kroppen är hon vit och golden med en liten svart fläck i rumpan. Hon är så bedårande söt med sitt svarta ansikte att det "finns inte". Riktigt den "ansiktsmasken" är det ingen av ungarna som fått. Två är precis som mor white/golden/black, och den tredje är white/golden som sin far. (I marsvinsvärlden är det så fint att bara engelska duger...) Tror jag, ska kanske tilläggas. Jag har inte detaljstuderat de små liven riktigt än. Gissa om jag längtar hem :-).

Just nu är det härligt att vara marsvinsuppfödare!/Kicki

Jag är en quinna i yngre medelåldern - 40+, som fortfarande envisas med att gå på som om jag var 20 år yngre. Jag tror visserligen att det är ganska sunt att inte säcka ihop totalt med förevändningen att man är "för gammal". Men jag har fått för mig att vi sextiotalister, barn till "Jätteproppen Orvar" har fått för oss att just vi ska glida genom livet på ungdomens bananskal. Somliga kallar oss dessutom för "den bortskämda generationen", hur man nu kan komma på en sådan befängd idé! Jag möter ganska ofta i mitt jobb kvinnor i min egen ålder som på fullt allvar tycker att det är ok att vänta med att skaffa barn "till lite senare, när det passar bättre". Ungefär som om den biologiska klockan slutade att fungera för alla kvinnor någon gång 1989... Det går ju att psykologisera det mesta, men faktum är att på denna punkten råder det ingen som helst jämställdhet mellan könen. Kvinnor KAN inte vänta i "evigheter" med att bestämma sig för om de ska ha barn eller inte. Dessutom göre sig våra kroppar mer påminda på ibland ganska smärtsamma vis nu än för bara några år sedan.

Ta bara som exempel synen! Jag blir fortfarande chockad över hur snabbt min syn har förändrats - till det sämre... Jag har hela livet varit ganska "långsynt", och i de senare tonåren fick jag 1,1 på båda ögonen vid syntester. Jag såg med andra ord som en katt - på långt håll. På nära håll har jag alltid ansträngt ögonen lite mer än vad som kan anses normalt, men jag har SETT!! Nu är allt bara ett suddigt blurr, och mina armar börjar kännas lite för korta i förhållande till behovet... Och det har gått med blixtens hastighet. För ett par år sedan insåg jag mig tillslut vara besegrad av tidens förfall, och gick med tunga steg till en optiker. Domen löd dubbelslipade glasögon... Jag har under dessa två år haft väldigt svårt att acceptera det dubbla i slipandet. Att läsa en tidning har varit i princip omöjligt. Det var så tokigt i början att jag såg betydligt sämre på långt håll med glasögon, och inte tillräckligt bra på nära håll för att jag skulle tycka de var värda att ge en chans. Men nu finns inte utrymme för sådant tänk. Vissa saker kan jag helt enkelt inte göra längre utan mina glasögon. Klippa klor på marsvin till exempel. Klorna är för små för att på en armlängds avstånd kunna bedömma vad som är klo och vad som är tå. Och på nära håll kan jag inte ens avgöra om det är en tå eller flera...

En annan sak som är mer av det plågsamma slaget är förfallet i cellerna. Jag tror i alla fall att det förhåller sig på det sättet. I söndags kväll red jag ganska ordentligt, och i vanligt ordning sparade jag inte på krutet när jag väl satt i sadeln. Sådant kan sluta med att jag tror jag har fått mens mitt emellan två perioder, men som senare visar sig vara ett rejält skavsår pga trosorna förvandlats till string (trots att jag aldrig i mitt liv har köpt, eller någonsinn kommer att köpa dylika tortyrredskap!). Jag har helt enkelt inte kännt att det har skavt under tiden jag rider. Eller så kan det vara knogarna som blivit söndertrasade mot framvalvet på sadeln, också med blodutgjutelse som resultat. Det senare var mer vanligt för några år sedan då jag fortfarande hade problem med för låg handställning. "Stringvarianten" uppstår när man minst anar det... Men vad som verkar vara mer regel än undantag nu för tiden är denna TRÄNINGSVÄRK!! Jag har inte möjlighet att rida så mycket i veckorna som jag skulle både vilja och behöva. Och DET känns! "Förr", på den gamla goda tiden, gjorde det inte så mycket. Då satt fortfarande formen kvar i kroppen mellan gångerna. Men NU! Nu känns det som om jag fjällvandrat i flera dagar när jag ridit ett lite tuffare pass en dag. Eller, det är dagen efter det känns...

Igår tog jag mig med nöd och näppe ur sängen med andra ord. Tur i oturen var att en av de yngre sönerna behövde vara hemma för feber och ont i halsen. Jag behövde alltså inte plåga mig igenom arbetsdagen i för mjuka "samtalsstolar". Idag är det betydligt bättre, men vid minsta oförsiktiga rörelse så grinar min kropp elakt mot mig; "Trodde du att du fortfarande var 20 år va!" Och det dystra svaret på den frågan är nog blygsamt (ja). Jag TROR faktiskt fortfarande att jag är lika smidig som "då", att jag har lika mycket ork som "då" och att jag har kvar den styrka som fanns i kroppen "då".

Fånigt va!/Kicki

Jag har i princip ingen fritid på kvällarna kvar längre, efter att alla sysslor är avklarade. Igår "missade" jag ett möte i kyrkorådet på kvällen då jag inte hann helt enkelt komma dit innan alla åkt hem :-(. Jag tog en liten sväng med min lilla vovve innan jag gick in till marsvinen för att natta dem. Det är ändå skönt att få rensa lite tankar och känslor på hundpromenader. Det blev visserligen inte någon lång sväng, men ibland är det bättre med lite än ingenting alls. Jag har förstått på nära och kära att det är förenat med tur jämställt med lottovinst att få tag på mig på hemtelefonen. Jag ÄR ju visserligen ofta hemma - åtminstonde efter 20 på kvällarna, men kanske just inte inne.

Här sitter jag idag och känner mig lite skyldig. Jag nyttjar nämligen jobbets dator till att skriva lite rader i min egen blogg - som inte alls har med något jobb att göra what so ever! Visserligen är det lunch för mig nu - sen sådan - men det känns ändå lite halvtokigt. Det är ju ingen extra kostnad förknippad med mitt tilltag dock, eftersom min arbetsplats är ständigt uppkopplad mot internet. Men säg inget....

Ute är det ett sorgligt väder! Det är så dimmigt i mina hemtrakter så man måste använda vindrutetorkarna på bilen när man kör! Under en veckas tid hade vi vitt och relativt ljust med hjälp av snö. Nu är det verkligen deprimerande mörkt. Solen lyckas inte tränga igenom det kompakta molntäcket ovan alls, och det känns nästan tungt att andas. Jag åkte dessutom ifrån min väst i hastigheten i morse, så en kollega har förbarmat sig över mig och lånat ut lite värmande komplettering för min frusna kropp. Det är UCHLIGT som man säger här i Östergötland. Ikväll kommer jag vara hemma som tidigast vid 19.30-tiden, och jag har fortfarande en vag förhoppning om att (först och främst) orka rida en sväng också. Taktiken är att inte sätta sig för länge - då blir man sittande! Speciellt om det råkar vara TV-soffan som man placerat sin ädlare kroppsdel i.

Jag börjar verkligen inse hur omöjligt det var för mig tidigare att jobba heltid! Hela projektet nu bygger ju på att ungarna kan klara av en hel del saker själva. Jag tycker dock inte ett dugg synd om dem, utan egentligen tvärt om :-). De får riktigt god träning i att bli självständiga, och vi är nog alla egentligen gladare nu när det är tydligt att vi alla faktiskt måste hjälpas åt. Det går att resonera omkring problem med "att göra" listan (som är oändligt lång...) på ett ganska konstruktivt sätt. Visserligen tycker tonåringarna emellanåt (3 stycken) att det är lite VÄL orättvist att de måste göra "allt" i förhållande till "småttingarna" på 8 och 10 år. Men si sådana argument biter inte på denna elaka morsan! De slapp nämligen också dessa sysslor när DE var 8 - 10 år..! Och jag tror nog egentligen att de också tycker att det är logiskt att de med något högre ålder också kan förväntas ta ett något större ansvar. "De tre" är nästan som trillingar då det bara skiljer 3,5 år på den äldste och den yngste i detta gäng. Den yngre är dessutom ett huvud längre än sin äldste storebror, så han har ju svårt att hävda att han bör få slippa för att han är mindre :-).

Tja, vardagen ter sig nog ganska lik överallt!/Kicki