Får man presentera BACKSLICK BOYS! Eller egentligen är det fyra av mina fem söner. Från vänster; Oscar, Linnéa (bonusdotter), David, Eric och Samuel. Lillebror Jacob får kanske vänta något år innan han också kommer med. En liten förfrågan om ifall Samuel spelade i något band (han går musiklinje på Liljeholmens Folkhögskola) resulterade i att brorsorna ÄNTLIGEN började spela ihop sig...!

Så kom då äntligen dagen D, eller kanske snarare kvällen K! Efter en hel del trevande fram och tillbaka där somliga brorsor har tagit uppgiften på större allvar än andra, så var det så dags för uruppförandet. Oscar är en riktigt vass trummis, Eric är ruggigt bra på gitarr. Men de övriga brorsornas instrument är trumpet och fiol... Kanske inte de intsrument man tänker på allra först när det gäller hårdrock ;-). David, som går i 7:an i musikklass, har dock under detta läsåret även lagt gitarr till listan på alla instrument han spelar (fiol, trumpet och trummor...), så han överraskade övriga bröder med att vara riktigt duktig och kunna haka på från början. Samuel har dock inte spelat särskilt mycket gitarr, och fick snabbt lära sig spela elbas - något han kanske inte har övat ihjäl sig på om man ska vara ärlig... För hans huvudinstrument är egentligen trumpet. Inte mycket till likhet med en elbas om man ska vara petig...

Det som började lite hurtigt som ett "javisst - klart vi kan spela", har under resans gång böljat mellan både hopp och förtvivlan. Sångaren i sammanhanget är Samuel, och han gjorde den grymma upptäckten att det krävs synnerligen god simultanförmåga att BÅDE spela och sjunga - SAMTIDIGT. Något som alltså blev ynglingen övermäktigt. Åtm när man bara har 2 månader på sig att öva... Nu vet ju alla som har haft med grabbar att göra någon gång, att de är ganska enkelspåriga och smala i sitt tänk. Jag tror faktiskt att det var modern som kom med en talledank om att de kanske skulle plocka in ytterligare en medlem i brödraskapet. Och varför gå över ån efter vatten..? När Linnéa finns!!! Oscars tjej allstå... Och plötsligt blev det "Sesam öppna dig" - och alla bitar föll på plats!

I gårkväll var det så dags för spelningen. Som alltid när man gör något för första gången så kunde man ha övat lite till, valt andra låtar, förberett bättre osv osv osv. Dessutom var det bara Eric som inte var ordentligt förkyld...  Men petimetrarna och kontrollfreaken brukar vanligtvis fastna i att förbättra i all oändlighet - och kommer aldrig vidare till skarpt läge. Backslick Boys vågade hoppa bungyjump och kasta sig ut i osäkerheten och missarna. OCH DE LYCKADES!!! Alla fem är ruggigt musikaliska, men det är inte alltid en fördel... Men vet nämligen hur det SKA vara, men har kanske inte förmågan att nå dit än. Men de fick ihop det hela, och det med äran i behåll.

Idag är grabbmorsan vansinnigt stolt över sina grabbar - OCH bonusdotter :-)!

Oscar trummor, Samuel bas, Linnéa sång, Eric gitarr och David gitarr.

Det påstås att det växer blåsippor ut i backarna nu. Jag kommer kanske ge mig ut och titta själv i helgen, med kameran i högsta hugg! Dessa rara sippor är fotograferade för 2 år sedan, men är ju trots allt tidlösa. Mina ungar har inte uppvisat några önskningar om att gå utan båd´ strumpor och skor, men väl utan jacka... Jag skyller inte den lilla blålila blomman för det, utan jag känner nog själv en våldsam lust att lägga vinterkläderna på hyllan nu!

Som de ansvarsfulla föräldrar vi är (..!) så försöker vi hjälpa våra små med läxläsning och förhör inför prov. Igår var det maken som kände kallet, och jag satt och lyssnade med ett halvt öra på det hela. Det var yngste sonen 12 år gammal, som ska ha prov idag. Ämnet är människokroppen och det visade sig att det handlade om det mesta om vår lekamen. Det var allt från hur matsmältningen går till, hur immunförsvaret fungerar till att kunna benämna de olika delarna på könsorganen. Det var inte förrän det sista ämnet kom upp som jag spetsade öronen på allvar. För den som inte vet så är jag och maken begåvade med fem söner och noll döttrar. Det gör könsfördelningen i vår familj något sned. Visserligen har son nr tre försett oss med en underbar bonusdotter sedan snart tre år och äldste har haft ett längre förhållande med en söt tjej - men närmare "systrar" än det har inte mina barn kommit.

Så, vad var det då som fick mina öron att anta en spetsigare form? Jo - på det manliga könsorganet benämndes i princip alla synliga delar. Det var nog bara sädesledare som inte syns som min unge skulle ha koll på. Kvinnliga könsorganet består av slida, livmoder och äggstockar... Alltså delar som INTE SYNS! Klarar inte 12-åringar år 2011 av att faktiskt se ett kvinnligt könsorgan (bilden var faktiskt "könlös" där underlivet var bara en övergång mellan två ben för att sedan illustrera de inre organen i genomskärning) och framför allt lära sig att det heter yttre och inre blygdläppar, klitoris och mellangård? Lika självklart som att lära sig om ollon, förhud, penis och pung....

Jag utsatte min lille stackare för säkert pinsamma frågor om han vet hur flickor ser ut (förrutom att han har sett mig naken då... ) mm. Han hanterade dock sin moders plötsliga frispråkighet ganska moget och konstaterade lugnt att han allt visste. Och vad jag kan förstå så är hans lärare mer med sin tid än den lärobok hon använder sig av (är från 2003), och hade på annat sätt fyllt i de luckor som boken lämnar. Men jag kan inte rå för att jag trots allt blev upprörd och nästan uppgiven. Ungarna går i 5:an! Är det inte ganska självklart att även det kvinnliga könsorganet "får synas" förrutom det som direkt hör till barnalstring.... Det borde vara en självklarhet att begära av en modern lärobok idag! Och självklart är det något som även föräldrar behöver prata med sina barn om   !

Jupp, det var "dagens spya"...

Nu är det väl ändå NÄSTAN sommar ;-)! Korna har i alla fall fått komma ut på många håll under denna helgen, och det är ju ett sommartecken som heter duga! Bilden ovan är visserligen från förra årets kosläpp hos grannen.

Det har varit en helt fantastisk dag med tanke på vädret idag! Man kan verkligen inte önska sig bättre start på sköna maj. Det finns säkerligen någon sur typ där ute i buskarna som inte varit nöjd utan nog tyckt att det gott kunde ha varit liiite varmare ändå, men jag är lycklig över att det går låååångsamt med lövsprickning och annat. Jag vill ha chansen att hänga med i naturens uppvaknande, och det tycker jag nog att man har möjlighet till detta år.

Dagen idag har annars mest handlat om att serva och åter serva. Se till att rätt ungar är på rätt ställe, och försöka planera in födointagen så gott man har kunnat efter det. Hela familjen - bestående av sju personer - samt ytterligare fyra tonåringar hälsade våren välkommen genom att dra till en underbart vacker liten sjö på seneftermiddagen, och ta med oss hemlagad potatissallad (tusen tack Linnéa!!) samt karré- och quornkotletter att grilla. Supergott, supertrevligt, supervackert och ett superavslut på denna helgen!

Mätt som en gris...!/Kicki

 Närmast kameran Welwette ox e. Om El Tanam ox u. Wossna ox, och bakom henne Wossna ox e. Luxor ox u. Walewska ox.

Bloggar är fulla av samma suckar.

Tiden går väldigt fort! Vid vissa hållplatser under året så stannar man till och förundras varje år att det redan gått ett år sedan sist. Jag tror att jag har slutat att deppa ihop över vad jag borde ha åstadkommit under den tid som gått sedan sist. Men jag är inte säker... Lite käckt brukar man ju utbrista att det är enbart på barnen man ser att åren går. Och visst är det sant - att det är barnen som åldras snabbast! Det är en ganska stor skillnad mellan min yngste som snart blir 10 och min äldste som snart blir 19 - och för mig själv så är ju 9 år ingenting ;-).

Jag har alltså passerat en av dessa årshållplatser.

Denna gång är det min egen födelse som uppärksammats. Eller - egentligen inte :-)!! Jag fyllde i torsdags, och det var INGEN av sönerna som uppmärksammade detta över huvud taget. Ska jag vara helt ärlig så fanns det inte i mitt minne heller. Det var när äldste sonens flickvän skickade ett SMS som jag blev påmind. (Typiskt att det skulle vara en tjej som kom ihåg det först!). Mannen ringde på min mobil ett par timmar senare. Han har nämligen inte varit hemma under senare delen av veckan, utan det är jag som har skött ruljansen tillsammans med god hjälp av sönerna här hemma.

Jag vet inte om det skulle göra någon skillnad om jag hade döttrar!

Äldste sonen skickade iväg ett SMS mitt på dagen, men då var hans flickvän redan en halv dag före honom... :-D! Väl hemma så fick jag grattiskramar av mina söner, och 15:åringen hade köpt en toblerone till mig. Han lagade sedamera mat, och vi blev bjudna på spagetthi och ketchup! Kanske inte en kulinarisk höjdpunkt, men om ni fattar vad jag uppskattade att slippa laga mat den dagen!! Resten av ungarna tycker ju dessutom att denna meny är helt ok... Och det smakade inte alls illa.

Nu är det nog i alla fall slut för denna gång.

Julen alltså. Vi ska väl fira mig på något sätt med lite middag där vi alla försöker samla oss kring samma matbord. Men annars kommer helgen att präglas av att städa ut julen. Jag har sedan barnsben haft kvar julgranen tills min födelsedag är över. Näst äldste sonen fyller 17 på måndag, men han har inga som hels önskningar att behålla julen över sin hållplatsdag. 17 år!!! Det ÄR på ungrna man märker att tiden har rusat förbi..! Jag har inga som helst problem med att komma ihåg när han föddes, och det känns ju som "igår"...

Kram från en 44:åring/Kicki

Fotboll...

Igår spelade yngste sonen fotbollsmatch. Laget lyckades vinna med 6 - 4 trots ett självmål... I den storleken som han är (9 år) så är det fortfarande verkligen "bara" på lek, och jag kan också tycka att det är ganska trevligt att titta på. Men jag har en son till som spelar, och han är 15... Nästa år måste han välja mellan att antingen sluta (...) eller försöka få en plats i B-laget. Dessutom är det väldigt ofta diskussioner efter misslyckade matcher om "köpta domare" och "de hade bara tur" osv. För min del är det inget som jag tycker bidrar till något positivt, och  jag misstänker att det inte är enbart killarna själva som kläckt idén. Jag har frågat sonen i fråga om han verkligen TROR att en domare är "köpt" i en match mellan två pojklag! Jag menar - vem bryr sig?? Det är aldrig så enkelt så att det egna laget helt enkelt inte räckte till. Det går många tankar genom en moders huvud när hon sitter och tittar på just fotboll. Det hör tydligentill folksjälen! Jag är alltså en eilen här med...

Annat spel

Nej, då känner jag mig betydligt mer hemma där folk spelar instrument i stället för boll. Jag var på en spelmans stämma igår, och det var en upplevelse. Jag har inte alls mina musikaliska referenser från svensk folkmusik, men jag kan verkligen uppskatta ren och skär spelglädje! Och dessutom måste man ändå beundra spelskickligheten också. OCH hängivenheten! Det är på något vis ett sätt att leva :-). Näst yngste sonen spelar ju fiol, och hans fiollärare flirtar våldsamt med just svensk folkmusik. Det betyder att sonen gärna spelar "en vals" för oss. Och han gör det bra! Och han har kul! Och han riskerar inte att få ett hårt knä i nacken...!

Krage av

Just nämd 15-åring fick ju ett hårt knä i nacken när han tränade... - ja just det - FOTBOLL. Sedan dess har han gått med stödkrage då röntgen visade på någon form av förändring på atlaskotan. Nu har vi varit tillbaka och röntgat, och det visar sig att det har lossnat en liten flisa från kotan, men att det inte finns några andra sprickbildningar i den. Därför har kragen fått ryka nu. Men ungen ska försöka hålla sig i stillhet en månad till, hur det nu ska gå... Jag fick åter igen bekräftat att det verkligen hade varit en kraftig smäll han fått. Och om det tagit lite mer illa hade han riskerat att bli totalförlamad. Känns tryggare med fiol faktiskt!

Och hästar är ju inte ett dugg farliga de heller... ;-)/Kicki

Min lilla unge

Man lever varje dag som om inget ont kunde hända. Och så galet fel man har!! Det är ju bara en fråga om att ha tur har jag nog kommit fram till. Vissa saker händer utan att man har något som helst att säga till om. Min stiliga unge som finns på korten längre ner på Wossna är inte lika käck längre...

Tur i oturen

Det kunde dock ha gått mycket värre skall säga. Men såhär hände det:

 Ungen var på fotbollsträning. Telefonen ringer. Tränare talar om att ungen kanske fått hjärnskakning. Ambulans är på väg. Make åker för att möta upp.

 Detta är vad som verkligen hände:

Unge spelar fotboll och får på något märkligt sätt sin motspelares hårda knä i nacken. Han tuppar av för ett ögonblick, och beter sig mycket konstigt sedan när han vaknar. En person som jobbar på räddningstjänsten tillkallas, och han säger att mitt barn inte får flyttas utan man ska tillkalla ambulans. Detta sker, och de lägger honom i en "vagga" och spänner fast honom.

  På sjukhuset röntgas han, och man konstaterar att han förmodligen har fått en spricka i en nackkota....

Spruckna planer

Egentligen skulle mitt barn ha åkt till Italien på söndag. Han skulle åkt med konfirmationsgruppen. I stället går han här hemma med halskrage och ska hålla huvudet väldigt still. Han får inte duscha ens utan kragen. På tisdag ska vi in och datomografiröntga honom för att vara på den säkra sidan. OM det är en spricka - vilket vi numera utgår från att det är - så får han ha kvar kragen några månader till. Om det inte var en spricka så slipper han kragen. Han fyllde 15 bara några dagar innan detta skedde, och han klarade sitt EU-moppekort två dagar innan olyckan. Men inte får han åka moped som det är nu...

Men om inte om funnits...

Så skulle faktiskt det kunnat bli mycket värre! Han skulle kunnat vara totalförlamad....

Snacka om iskalla kårar!!/Kicki

Vad är det man säger - alla onda ting är tre?

I så fall får jag livligt hoppas att detta är det tredje tinget! Jag satt i godan ro på torget i Linköping med flera kuratorskollegor. Vi hade precis avslutat vår månatliga kuratorsträff, och hade tänkt att sitta och gotta oss i solen en stund med lite olika valda drycker i våra glas. Jag hade bilen för ovanlighetens skull (den som fortfarande fungerar..!), och nöjde mig därför med en loka. Solen gassade på ganska bra, och det var tisdag eftermiddag. Jag minns att jag hann att tänka att jag kanske skulle ha sådan tur att jag fick lite färg i ansiktet där jag satt, så jag tog av mig solglasögonen för att inte se ut som en panda dagen därpå.

Plötsligt börjar det surra på min mage.

Jag har helt och hållet anammat den nya tekniken i form av mobiltelefonen. Jag har dock aldrig något ljud på den då jag   a) inte hör signalen om det är det minsa stökigt omkring mig, och   b) jag glömmer alltid att stänga av när det är direkt olämpligt att låta mobilen ljuda. Det var alltså min Samsung som började vibrera. Jag svarade och kunde ganska snart konstatera att det var min näst äldste son som något forcerat pratade i andra änden. Det tog några bråkdelar av sekunden innan jag riktigt uppfattade vad som hade hänt. Men tillslut förstod jag att han råkat ut för en olycka!

Iklädd shorts, T-shirt och flipp-flopp hade han tagit sig fram med mopedens hjälp.

Färden hade dock avslutats mot en trottoarkant och slutligen rakt in i en stolpe. Där satt jag i solljuset ca 6 mil ifrån mitt blödande barn och försökte förstå vad han precis hade sagt. "Han mådde bra, men behövde nog sy". Hur tolkar man det? En mycket hjälpsam Rimforsabo stannade till min sons undsättning och körde honom till ortens vårdcentral. De kom dock ca 20 minuter för sent och möttes av någon som bara helt kyligt konstaterade att alla läkare hade åkt hem. Där stod sonen med ett ganska ymningt blödande knä och flera fula skrubbsår lite varstans på kroppen, och blev inte ens erbjuden ett förband PÅ EN VÅRDCENTRAL! Pinsamt nog är just vårdcentraler min arbetsplats, men inte just denna. Den underbare Rimforsabon tog då och skjutsade min son till just Rimforsa och tog hem honom och hjälpte honom att tvätta av det värsta och ge ett slags förband.

Under tiden satt jag i bilen på väg mot Rimforsa.

Vi hade bestämt träff vid stationen, och dessutom befann sig äldste sonen på samma plats, så han fick följa med han också. Det blev till att bara vända bilen tillbaka till Linköping och akutmottagningen i stället. Där blev vi mycket väl omhändertagna, men "som alltid" så tar det ju rejält lång tid! Vi var inte hemma igen förrän vid halv ett på natten... Då hade sonen blivit skrubbad i sina sår och dessutom fått ett par välplacerade stygn i de djupaste som befann sig på hans knä. Jag tackar Gud att ungen inte for ut i vägbanan i stället för in i en stolpe! Då hade det blivit betydligt värre än skrubbsår... Hjälm hade han åtminstone på sig! Mopeden är rejält tillknycklad, så det krävs experthjälp för att få rätsida på den... Kanske att detta kommer innebära att respekten för trafiken ökar en smula....

Och igår åkte äldste sonen iväg med tre kompisar till Sweden Rock!

Visserligen hör den tydligen till en av de mer städade festivalerna, men han är ändå "bara" 18 år och har helt nyligen tagit körkort. Men det är ett hårt liv att vara mor och inse att man bara måste lita på att ungarna fått med sig tillräckligt i bagaget för att faktiskt klara sig själva nu... Själv i den åldern var jag proppfull med tillförsikt att jag klarade mig själv! Och det gjorde jag ju....

Kan det få va lite lugnt nu ett tag......?/Kicki

Jag har fått två ofrivilligt lediga dagar.

Det hela började med att mannen drog till Barcelona på onsdagsmorgonen. Han hade erbjudit mig att följa med också, men då ett av mina vikariat går ut i månadsskiftet juni/juli så kände jag att jag nog inte skulle vara ledig... Själv drog jag till Österbymo som inte ligger lika långt bort... ;-). Dit är det bara lite drygt 2 mil. Jag hade bokat tid hos frissan efter jobbet, och hon lyckades igen! Alltså, lyckades att plocka fram lite karaktär hos kärringen. Det fick bli lite slingor denna gång. Kvällen blev ju sen av denna anledning, så något ridande bidde det inte av.

Igår skulle jag alltså ha styrt kosan mot Linköping.

Jag hade tänkt att ta bilen då jag brukar göra det när maken inte är hemma på nätterna. Det känns tryggare att veta att man kan vara hemma inom en timme om ungarna skulle behöva det. Jag har ca 9 mil till jobbet på torsdagar och fredagar, så jag såg kanske inte fram emot att behöva köra denna sträckan. Jag är nämligen ganska morgontrött.... De två "små" skulle behöva vara på fritids på morgonen, så jag väckte dem strax innan vi skulle åka iväg. De får nämligen äta sin medhavda frukost där (kommunen har dragit in på frukost till fritidsbarnen....). Men yngste sonen såg väldigt hängig ut. Hans andning var väldigt tung, och så plötsligt kraxade han till på mycket igenkännande vis. Om han hade varit lite mindre (är nu 9 år) så hade han förmodligen vaknat redan på natten med ett rejält falskerligen kruppanfall.

Äldste sonen skulle ju åka med mig till Lkp till sitt gymnasie.

När jag fattade beslutet att inte släppa iväg minstingen till skolan, var det bara 10 minuter kvar tills det att bussen skulle gå till Linköping från Kisa! Jag hade alltså en liten nätt resväg till bussen först på ca 14 km. Jag HAR kört den sträckan på 7 minuter, men det är inte att rekommendera...! Dessutom har jag förstått att polisen har stått ett par gånger på denna väg för att kolla hastigheten. Sonen fick alltså ta bilen för att själv köra till skolan.

Det känns lite kymigt att sitta mitt ute på vischan utan bil.

Men, den skulle ju komma tillbaka till kl. 16 ungefär. Det var ju vad jag trodde... Vid halv fyra så ringer sonen. "Det är något konstigt med bilen". Den går upp i varv när man gasar, men det händer inte så mycket." Efter lite tankar hit och dit så kom vi dock överens om att han ändå skulle fortsätta, men köra mycket försiktigt. Ytterligare en halvtimme senare, så ringer han. Då stod han still vid Brokind - ett par tre mil senare. Då tog sig inte bilen fram alls. Det stackars barnet (nåja - ynglingen kanske) fick sitta där och vänta ganska länge innan jag hade lyckats hitta någon som kunde hjälpa till att bogsera. Halv sju var vi hemma....

Det är ju TUR att man har helt underbara grannar!!!

Jag har ingen aaaaning ifall de läser detta - men TACK Eva för att du hjälpte till att få både son och bil hem! Och TACK Mårten får lån av bil och ev. hjälp med reparation av vårt åbäke! Troligtvis är det kopplingslamellerna (jag citerar bara Mårten...) som rykt all världens väg. Tydligen är det ett ganska krångligt arbete då man behöver skruva isär hela växellådan för att komma åt att laga... Jaa, det gör ju inte min irritation över att vara totalberoende av bil mindre precis. Jag kan bli så vansinnigt ARG när jag hör kommentarer som att bensinpriset borde kosta minst 25,-/litern så folk lär sig ta bussen.... VILKEN BUSS???!!! Det fanns faktiskt hela 2 bussar som gick olika linjer i vår lilla by förr. Det var faktiskt bara ca 4 år sedan de drog in den sista. Det är bara miljonärer som har råd att bo på landet snart....

I morse var det så åter dags.

Nu var det näste son i ordningen att inte vara så pigg. Han kändes väldigt het och var nästan lite yr när jag väckte honom. Så - istället för att inte följa med till Barcelona för att inte behöva ta ledigt, så är jag hemma för vård av sjuka barn.... Logiken? Finns den? Livet härdar!

Tja, livet kan vara hårt./Kicki