Det är ett hårt liv att vara djurägare. Ibland tvingas man till att fatta svåra beslut. Det svåra beslutet var visserligen redan fattat - för ett bra tag sedan, men konsekvenserna av det inträffar först nu. Vår kära welshponny kommer med allra största sannolikhet att flytta från oss...

Vi har fått glädjas åt vår vackra fux i snart fem år. Under de fem åren har han lärt upp två av mina grabbar att rida riktigt prydligt. Han har fungerat som deras trogne tävlingskamrat, och har varit en glad kompis i skogen. Det är med mycket sorg i hjärteroten som Daddys Boy åker till en ny familj med små förväntansfulla ryttare. Han är en mycket speciell herre! Sur som citron i stallet, men aldrig elak. Glad och lättriden, bara man sitter på hans rygg! Mycket snäll att sko, lasta, klippa mm - så man har som sagt inte blivit riktigt klok på honom...

Mitt i alla sorgsna känslor finns trots allt också glädje! Jag är tacksam över att vi har hittat en familj som vi tror blir en bra familj för vår "lillpojk". Han må vara 19 år, men fräsch och i hyfsad form och inte alls färdig för att bli pensionär! Han trivs bäst när han blir riden och får vara med. Så jag är glad för hans skull att han kommer få uppleva ytterligare flera år med skogsturer och ridlektioner. Lite lat är han visserligen, men jag VET att hans nya familj har alla förutsättningar att bli lika kära i honom som vi är!

Från ponnymamman!/Kicki