Welwette ox född 2005, e. Om El Tanam ox u. Wossna ox

Snart åker fyra av mina bebisar till nya hem.

Visst håller jag på med marsvinsavel till viss del för att faktiskt sälja de små sötnosarna också. Men det känns alltid lite extra sorgligt, och lite nervöst... Får de det bra i sitt nya hem? Har jag tagit hand om dem på allra bästa sätt? Tänk om något händer? Tja, man kan bli helt knäpp av alla sådana tankar! Det är dock hög tid att de sista lurvarna flyttar från sina mammor, och då kan det ju vara lika så gott att de får komma till nya hem också. Jag önskar dem lycka till i livet, och hoppas att de som ska ha dem blir nöjda!

Jag har två hästar som också skulle behöva byta hem..

Det är inte riktigt lika enkelt att sälja iväg en häst som ett marsvin faktiskt... Dels är det ju helt andra pengar det handlar om, och dels är det VERKLIGEN viktigt att noga kolla upp vilka de intresserade är. Inte för att ett marsvin är mindre värt på något sätt alls, men en häst är så avsevärt mycket krångligare och svårare att ta hand om så hamnar de hos fel människor så kan det bli riktigt illa... Vår kära trogna gamla Tips, ungarnas tävlingponny, har gjort sitt här. Jag har haft honom till försäljning ett ganska bra tag nu, men det har liksom inte riktigt "velat sig". Visst har det ringt folk, och det mer fantastiska förslaget efter det andra har levererats. Men det har inte riktigt sagt "klick". Synd! Han är verkligen en supertrevlig C-ponny som skulle kunna ge en ny unge flera underbara busår.

Jobb och jobb

Sedan årskiftet så har jag börjat ett nytt jobb. Jag har visserligen kvar vikariatet på kirurgen, men resterande del av tiden är jag numera resurssamordnare på en vårdcentral. Dessutom en vårdcentral som är belägen i ett bostadsområde med väldigt många invandrare. Det ska bli väldigt roligt faktiskt, och än så länge har jag inte hunnit komma in i det ordentligt. Det är många nya intryck, och "den gamla kärringen" är emellanåt ganska välfylld i "pallet"... Konstigt nog känner jag mig inte så värst trött!? Kan det vara lugnet före stormen....

Jag hör av mig!/Kicki

Jaa, här händer det grejor varje dag numera...!

Idag har Humlan fått sina små. Eller, små och små... Det var ganska rejäla killar hon klämde fram faktiskt. Jag kände på henne igår och kunde konstatera att hon var öppen och mjuk. Det kändes inte alls bra faktiskt med tanke på att det skulle smälla och raketas en hel del just denna natt. En marsvinshona som blir väldigt stressad kan det gå galet för när hon ska få sina små. Men som tur var så väntade hon tills idag mitt på dagen. Jag fick vara med om den födseln också :-)!! Den ene killen ser ut till att få hyfsat bra päls faktiskt, och har fått sin mors stooora ögon! Han får heta Virus har jag nog tänkt. Han är i princip helt vit men har en fläck över ena ögat av goldenagouti, och så tror jag att det är ytterligare en liten pyttefläck av golden strax intill. Söt är han naturligtvis. Brorsan är en riktigt rejäl hane i golden/white - och så är han peruan... När en lunkarya får en peruanune så är den inte precis av utställningskvalité i pälsen, då det ofta finns flera extra virvlar. Men han har också stora härliga ögon, och kommer bli ett alldeles utmärkt sällskapsmarsvin! Denne baddare fick heta Viggo. Bilder kommer så småningom.

I väntan på bebisbilder från sista kullen så kommer här i stället min Wossna...

Bilden är tagen strax innan jul när det helt plötsligt blev riktig vargavinter här. Vacker - eller hur?

Wossna ox född 1996

e. Luxor ox

u. Walewska ox

Uppfödare: Hans "Emil" Stodell

Ägare: Kicki Westerdahl (sedan 1997 faktiskt!)

Ha en riktigt bra fortsättning på det nya året!/Kicki W

Sockersöta små ullbollar :-)!

Jag är mycket stolt över de här små pluttarna, och då särskilt den nästan helsvarta Ulltrassla. Det har varit en liten dröm länge att få en helt svart lunkarya. Riktigt framme är jag inte då hon har vita tår, och den ena tassen är nästan helvit - men det är ändå nästan!

Poppys Urax DE white hane

 Poppys Ulltrassla black/white hona

Poppys Ulltussa white/black hona

Ni kan nog gissa att jag verkligen ser detta som en lite försenad julklapp :-)! Härliga små troll, och underbara löften inför framtien. Jag vet inte om jag är lagd åt "ödeshållet" egentligen, men det är ju lite kul kanske att tänka så ibland. På bilden har de i princip bara torkat, så det finns lite torkat blod på dem ifall ni tycker att färgerna ser lite "skumma ut".  Mamma Goldie tar så väldigt väl hand om sina små. Jag hade ju glädjen att få se hela födseln, och man måste ju säga att marsvin verkar inte ha det minsta bekymmer med att föda! Goldie passade på att äta lite hö mellan ungarnas anskomst...

Viss är lunkabebisar söta?!/Kicki W

Tja, inte sliter jag ut den här bloggsidan precis...

Det har redan gått en halv månad sedan jag senast gjorde mig den äran. Visst finns det saker att skriva om - hela tiden egentligen. Men det finns andra saker också som ibland faktiskt får ta tiden i anspråk.

Det går verkligen framåt!

Och då syftar jag på ett nästan svart ungsto som vi som bäst håller på att rida in - Welwette. Hon har följt med ut i skogen nu på flera turer, och har galopperat också. Allt går så bra så man nästan blir lite nonchalant. Men hon blir fort trött, så det gäller verkligen att inte ge sig ut på allt för långa rundor. Det mesta måte ju bli i skritt i alla fall på grund av typografin här. Går det inte uppför så går det nerför... Vi bor på rullstensåsar/kullar och det är ganska ont om plan mark. Hon är så duktig vår mörka skönhet!

Och idag fick jag en ordentlig överaskning :-)

Jag har hållit på att städa marsvinsburar lite extra noga idag. Jag har bland annat använt mig av citronsyra för att få bort urinkalk-fläckarna i lådorna, och det är makalöst vad lätt det är att få bort! Lådorna blir bokstavligt talat som nya!! Tyvärr räckte inte pulvret till alla lådor, så jag får fortsätta proceduren vid nästa burstädning. Eftersom jag har datorn i marsvinshuset så går jag lite emellan datorn och skrubbandet. När jag satt och surfade lite så hörde jag konstiga pip ifrån en av lådorna. Först undrade jag om jag fått in möss (en mötte sitt öde i vårt TV-rum för ett par dagar sedan...), men det lät lite för ynkligt för det. Det visade sig att min fina Poppys Goldie höll på som bäst att föda!! Tre fina bebisar fick hon under tiden jag stod och tittade på. Jag trodde inte det skulle komma några små förrän tidigast om 2 veckor, men jag har inte heller hållit på att klämma och känna på mamman heller, så jag har inte observerat att hon var såpass långt gången. Två flickor och en pojke blev det denna gången också. Förra kullen hon fick blev ju samma resultat. En jättefin DE white hane, en black hona med några vita tår och så en white/black hona. Den sista är ganska mycket mindre än sina syskon, men är väldigt ettrig och pigg. Den "hel"svarta stannar hos mig!!!

En bra början på det nya året :-)!/Kicki W

TRE SMÅ LJUVLIGA BEBISAR!!

Igår fick min snövita Poppys Fairytale tre små underbara killar. Alla är i golden/white och mår bra. Mor tar så väl hand om sina små, vilket känns väldigt skönt eftersom det är hennes första kull. Jag är GLAD!/Kicki

Det gäller att hålla i hatten. Speciellt när det gäller mig. Jag har upptäckt nu under mina 43 år att jag har mycket svårt att inse dygnets begränsning i form av yttepyttiga 24 timmar. Det är ju så mycket som är så kul!! Och mitt i allt så känner jag nog att jag egentligen är en riktig latmask... Joo - jag vet - det går inte riktigt ihop. Men jag har nog ändå lyckats lära mig till viss del att inte samla på mig en massa dåligt samvete för allt jag inte lyckas genomföra.

Jag vill bara delge er den underbara känsla jag fick igår. Kvällen består i att natta djur för min del. Det är det sista jag gör innan jag kryper ner i sänghalmen - på tok för sent. Det är underbart rofyllt att stå och titta på sina kära hästar när de tuggar sitt hö. Ljudet av det lite knapriga malandet och deras kroppsutryck som utstrålar lugn och trygghet är svår att beskriva, men mycket välgörande för själen. Det gäller bara att tillåta sig att stanna upp och insupa känslan! Blir jag för kramsugen så är det ingen av dem som har något emot att jag stör i maten. Mina arabhästar har långa manar, och sådana trasslar om man inte håller efter dem. Både Wossna och Welwette njuter i fulla drag när jag kommer in med en rotborste och borstar av dem och avslutar med manarna. Då slutar de för ett ögonblick att tugga och sträcker lite på sina nackar med halvslutna ögon. Emellanåt vänder de sig om och tittar på mig med sina stora vackra ögon, och det är ren och skär tillit och djup vänskap de förmedlar. Förstå att hästar är terapi!!

Kvällen avslutas i marsvinshuset. Det är alltid tomt på hö hos dem när jag kommer! Här får man en helt annan känsla till en början. De visslar och sjunger så vackert för mig när jag sätter nyckeln i låset. Fjorton små lurviga nosar sticker upp över burkanterna och somliga riktigt skriiiiker för att få min uppmärksamhet. Man skulle ju kunna tro att det gått en vecka sedan de fick mat senast! Jag brukar börja med vitkålen och titta över om pelletsen är slut i skålarna. Sedan fyller jag på nytt vatten. Det blir i alla fall inte riktigt lugn och ro i lådorna, utan de kilar lite omkring och verkar nästan lite nervösa. Jag brukar ta upp dem en och en och prata lite extra med dem och samtidigt titta över så det inte finns några skador. Någon kväll i veckan får de finna sig i att bli kammade - även om de inte är någon utställningskondition. Det tycker de väl sådär om... Det sista jag gör är att lägga in nytt hö. I en bur har jag två damer, som genast "rotar runt" i höet så allt ligger utspritt i buren inom loppet av bara några sekunder. Det är inte ovanligt att de alla drabbas av "hoppfnatt" ungefär samtidigt, och studsar omkring som popcorn i burarna och ser bara hellyckliga ut. Då blir jag också lycklig :-)! Men sedan inträffar exakt samma sak som hos hästarna. Om man lyssnar noga så hör man alla små marsvinsmunnar som tuggar hö - och detta låter också så otroligt rofyllt och lugnt. Ingen hoppar omkring, och ingen verkar nervös längre. De kommer in i ett slags "hö-trans" och det känns nästan lite sakralt att sitta där och bara få vara med. Det är ett lugn som jag känner svår att störa, så jag nästan tassar ut när jag tillslut lyckas slita mig ifrån de små gullungarna.

Det finns flera studier som visar på samma sak. Samvaro med djur, och speciellt djur som man klappar och kelar med, sänker blodtrycket. Jag tycker nog att jag verkligen känner hur välgörande det är för psyket att pyssla om djuren. Det härliga är att man inte behöver göra något extra eller på något särskilt sätt, utan det räcker så gott med att bara sköta om dem på det där vardagliga sättet. Att det sedan kan kännas jobbigt och ibland ett överhäng att skura marsvinslådor varje vecka, eller mocka - byta vatten i hinkar - hämta hö osv är liksom "smällar man får ta" för att få uppleva det här andra, dagligen! För mig är faktiskt mockning en form av meditation. Jag har inget emot alls att mocka i sig! Det är bara det att när man är trött som en marathonlöpare och har kvar stallet så.... Då krävs det en viss mental inställning för att komma över känslan av att det GÅR bara inte. Hötuggen efterår är liksom belöningen ;-).

Tja - är det någon som undrar hur i hela friden man kan ha djur NU?/Kicki

Ååååh ÄNTLIGEN!!

Min ljuvliga Poppys Goldie har så fått tre små helt bedårande små troll. Två tjejer och en kille! Jättefina alla tre och pigga och alerta :-)! Mor tar väl hand om sina små och ser mycket nöjd ut. För att ine TALA om matte!

Nya tag

Nu har jag börjat jobba igen efter semestern. Det betyder antagligen att jag kommer skriva mer i denna blogg... ;-). Det är konstigt det där med att när man borde ha tid, får man så mycket mindre gjort. Fast å andra sidan har det varit riktigt skönt att inte vara styrd av datorn. Det kan nästan bli ett "måste" att kolla mejl och slänga ett litet getöga på bloggen. Jag känner inte att jag behöver någon bekräftelse genom mina rader här, utan jag skriver enbart för att det råder skrivklåda i mina fingrar! Under semestern har min skrivklåda helt enkelt varit något mildare, samt att jag har frilansat en hel del på lokaltidningen.

Zimzon och Zelanora

Jag har däremot haft tid att tänka och så småningom planera. Det är fullständigt klart för mig att jag inte är "slut" som uppfödare av den helt underbara marsvinsrasen lunkarya! Trots allt elände som jag känt när nästan alla mina vackra trasselbollar dog i somras, så är jag sugen på att börja på nytt. Det betyder att jag har varit hos Liza Björk och inhandlat två stycken nya ljuvliga grisar. Jag har inte tagit några kort på underverken än, då de fortfarande är lite förundrade över vart de hamnat. Men söta som socker är de! Det är hanen Lillhagas Zimzon, som är ganska hårt linjeavlad och Lillhagas Zelanora som haft en kull hos Liza redan. Med lite kloka inköp så tror jag att dessa två kommer bli värdefulla i min fortsatta avel.

Datormografi

I morgon bär det av till sjukhuset med "sonen med nacken". Då ska domen falla, och vi får veta om han har en spricka i nacken eller inte. Om han inte har det så slipper han sin stödkrage, men om det ÄR en spricka och inte bara en "växtzon" så får han gå ytterligare minst 3 månader med sin vita starwarsliknande tingest runt halsen. Vi håller tummarna som ni alla förstår!

Slut i rutan, och på semestern.../Kicki