Ytterligare ett kort på en riktig sötnos! Jag sitter bara som hastigast vid datorn och "leker" lite med kort. Man måste ju få utlopp för sitt barnasinne ibland. Jag behöver det i alla fall. Jag har datorn ute i marsvinshuset, och när jag vänder mig om så ser jag en hel "skog" av små nosar som nyfiket hänger över lådkanterna. Det kan ju vara så att jag kommer på andra tankar och börjar dela ut lite extra mat. För tillfället är det mycket svårt att motstå mina pussgurkor :-).

Jag sitter och väntar och väntar och väntar och väntar.... Sista kullen för i år ska komma vilken dag som helst, men det kan också dröja till nästa helg... Det är ganska hopplöst att sia om när marsvinsbebisar behaga komma! Anledningen till det är att man nästan aldrig får chansen att se deras små högtidsstunder, utan man får ägna sig åt kvalificerade gissningar.  Då var det betydligt enklare när jag födde upp hundar! Dessutom var det "bara" att stoppa en lämplig febertermometer i rumpan på tiken när det började bli dagen D. Men detta! Att "läsa av" tecken osv... Ungefär som när stona fölar. Det är vaxproppar hit och sänkt muskelatur i korset dit. Men egentligen är det "ingen" som vet i alla fall!!

Min plan är att vänta med att sätta ihop nya par tills årsskiftet. Jag vill få lite ordning och reda bland grisarna här först. Förhoppningsvis har alla till salu djur fått åka till nya ägare då också. Någon gång innan jul planerar jag Det Stora Jul Badet för de små trollen :-)! Då ryker nog vovven med av bara farten skulle jag tro. Har man väl fått upp ångan är det lika bra att man kör på.

Drömma går ju.../Kicki

Jag är en quinna i yngre medelåldern - 40+, som fortfarande envisas med att gå på som om jag var 20 år yngre. Jag tror visserligen att det är ganska sunt att inte säcka ihop totalt med förevändningen att man är "för gammal". Men jag har fått för mig att vi sextiotalister, barn till "Jätteproppen Orvar" har fått för oss att just vi ska glida genom livet på ungdomens bananskal. Somliga kallar oss dessutom för "den bortskämda generationen", hur man nu kan komma på en sådan befängd idé! Jag möter ganska ofta i mitt jobb kvinnor i min egen ålder som på fullt allvar tycker att det är ok att vänta med att skaffa barn "till lite senare, när det passar bättre". Ungefär som om den biologiska klockan slutade att fungera för alla kvinnor någon gång 1989... Det går ju att psykologisera det mesta, men faktum är att på denna punkten råder det ingen som helst jämställdhet mellan könen. Kvinnor KAN inte vänta i "evigheter" med att bestämma sig för om de ska ha barn eller inte. Dessutom göre sig våra kroppar mer påminda på ibland ganska smärtsamma vis nu än för bara några år sedan.

Ta bara som exempel synen! Jag blir fortfarande chockad över hur snabbt min syn har förändrats - till det sämre... Jag har hela livet varit ganska "långsynt", och i de senare tonåren fick jag 1,1 på båda ögonen vid syntester. Jag såg med andra ord som en katt - på långt håll. På nära håll har jag alltid ansträngt ögonen lite mer än vad som kan anses normalt, men jag har SETT!! Nu är allt bara ett suddigt blurr, och mina armar börjar kännas lite för korta i förhållande till behovet... Och det har gått med blixtens hastighet. För ett par år sedan insåg jag mig tillslut vara besegrad av tidens förfall, och gick med tunga steg till en optiker. Domen löd dubbelslipade glasögon... Jag har under dessa två år haft väldigt svårt att acceptera det dubbla i slipandet. Att läsa en tidning har varit i princip omöjligt. Det var så tokigt i början att jag såg betydligt sämre på långt håll med glasögon, och inte tillräckligt bra på nära håll för att jag skulle tycka de var värda att ge en chans. Men nu finns inte utrymme för sådant tänk. Vissa saker kan jag helt enkelt inte göra längre utan mina glasögon. Klippa klor på marsvin till exempel. Klorna är för små för att på en armlängds avstånd kunna bedömma vad som är klo och vad som är tå. Och på nära håll kan jag inte ens avgöra om det är en tå eller flera...

En annan sak som är mer av det plågsamma slaget är förfallet i cellerna. Jag tror i alla fall att det förhåller sig på det sättet. I söndags kväll red jag ganska ordentligt, och i vanligt ordning sparade jag inte på krutet när jag väl satt i sadeln. Sådant kan sluta med att jag tror jag har fått mens mitt emellan två perioder, men som senare visar sig vara ett rejält skavsår pga trosorna förvandlats till string (trots att jag aldrig i mitt liv har köpt, eller någonsinn kommer att köpa dylika tortyrredskap!). Jag har helt enkelt inte kännt att det har skavt under tiden jag rider. Eller så kan det vara knogarna som blivit söndertrasade mot framvalvet på sadeln, också med blodutgjutelse som resultat. Det senare var mer vanligt för några år sedan då jag fortfarande hade problem med för låg handställning. "Stringvarianten" uppstår när man minst anar det... Men vad som verkar vara mer regel än undantag nu för tiden är denna TRÄNINGSVÄRK!! Jag har inte möjlighet att rida så mycket i veckorna som jag skulle både vilja och behöva. Och DET känns! "Förr", på den gamla goda tiden, gjorde det inte så mycket. Då satt fortfarande formen kvar i kroppen mellan gångerna. Men NU! Nu känns det som om jag fjällvandrat i flera dagar när jag ridit ett lite tuffare pass en dag. Eller, det är dagen efter det känns...

Igår tog jag mig med nöd och näppe ur sängen med andra ord. Tur i oturen var att en av de yngre sönerna behövde vara hemma för feber och ont i halsen. Jag behövde alltså inte plåga mig igenom arbetsdagen i för mjuka "samtalsstolar". Idag är det betydligt bättre, men vid minsta oförsiktiga rörelse så grinar min kropp elakt mot mig; "Trodde du att du fortfarande var 20 år va!" Och det dystra svaret på den frågan är nog blygsamt (ja). Jag TROR faktiskt fortfarande att jag är lika smidig som "då", att jag har lika mycket ork som "då" och att jag har kvar den styrka som fanns i kroppen "då".

Fånigt va!/Kicki