Jag är en quinna i yngre medelåldern - 40+, som fortfarande envisas med att gå på som om jag var 20 år yngre. Jag tror visserligen att det är ganska sunt att inte säcka ihop totalt med förevändningen att man är "för gammal". Men jag har fått för mig att vi sextiotalister, barn till "Jätteproppen Orvar" har fått för oss att just vi ska glida genom livet på ungdomens bananskal. Somliga kallar oss dessutom för "den bortskämda generationen", hur man nu kan komma på en sådan befängd idé! Jag möter ganska ofta i mitt jobb kvinnor i min egen ålder som på fullt allvar tycker att det är ok att vänta med att skaffa barn "till lite senare, när det passar bättre". Ungefär som om den biologiska klockan slutade att fungera för alla kvinnor någon gång 1989... Det går ju att psykologisera det mesta, men faktum är att på denna punkten råder det ingen som helst jämställdhet mellan könen. Kvinnor KAN inte vänta i "evigheter" med att bestämma sig för om de ska ha barn eller inte. Dessutom göre sig våra kroppar mer påminda på ibland ganska smärtsamma vis nu än för bara några år sedan.

Ta bara som exempel synen! Jag blir fortfarande chockad över hur snabbt min syn har förändrats - till det sämre... Jag har hela livet varit ganska "långsynt", och i de senare tonåren fick jag 1,1 på båda ögonen vid syntester. Jag såg med andra ord som en katt - på långt håll. På nära håll har jag alltid ansträngt ögonen lite mer än vad som kan anses normalt, men jag har SETT!! Nu är allt bara ett suddigt blurr, och mina armar börjar kännas lite för korta i förhållande till behovet... Och det har gått med blixtens hastighet. För ett par år sedan insåg jag mig tillslut vara besegrad av tidens förfall, och gick med tunga steg till en optiker. Domen löd dubbelslipade glasögon... Jag har under dessa två år haft väldigt svårt att acceptera det dubbla i slipandet. Att läsa en tidning har varit i princip omöjligt. Det var så tokigt i början att jag såg betydligt sämre på långt håll med glasögon, och inte tillräckligt bra på nära håll för att jag skulle tycka de var värda att ge en chans. Men nu finns inte utrymme för sådant tänk. Vissa saker kan jag helt enkelt inte göra längre utan mina glasögon. Klippa klor på marsvin till exempel. Klorna är för små för att på en armlängds avstånd kunna bedömma vad som är klo och vad som är tå. Och på nära håll kan jag inte ens avgöra om det är en tå eller flera...

En annan sak som är mer av det plågsamma slaget är förfallet i cellerna. Jag tror i alla fall att det förhåller sig på det sättet. I söndags kväll red jag ganska ordentligt, och i vanligt ordning sparade jag inte på krutet när jag väl satt i sadeln. Sådant kan sluta med att jag tror jag har fått mens mitt emellan två perioder, men som senare visar sig vara ett rejält skavsår pga trosorna förvandlats till string (trots att jag aldrig i mitt liv har köpt, eller någonsinn kommer att köpa dylika tortyrredskap!). Jag har helt enkelt inte kännt att det har skavt under tiden jag rider. Eller så kan det vara knogarna som blivit söndertrasade mot framvalvet på sadeln, också med blodutgjutelse som resultat. Det senare var mer vanligt för några år sedan då jag fortfarande hade problem med för låg handställning. "Stringvarianten" uppstår när man minst anar det... Men vad som verkar vara mer regel än undantag nu för tiden är denna TRÄNINGSVÄRK!! Jag har inte möjlighet att rida så mycket i veckorna som jag skulle både vilja och behöva. Och DET känns! "Förr", på den gamla goda tiden, gjorde det inte så mycket. Då satt fortfarande formen kvar i kroppen mellan gångerna. Men NU! Nu känns det som om jag fjällvandrat i flera dagar när jag ridit ett lite tuffare pass en dag. Eller, det är dagen efter det känns...

Igår tog jag mig med nöd och näppe ur sängen med andra ord. Tur i oturen var att en av de yngre sönerna behövde vara hemma för feber och ont i halsen. Jag behövde alltså inte plåga mig igenom arbetsdagen i för mjuka "samtalsstolar". Idag är det betydligt bättre, men vid minsta oförsiktiga rörelse så grinar min kropp elakt mot mig; "Trodde du att du fortfarande var 20 år va!" Och det dystra svaret på den frågan är nog blygsamt (ja). Jag TROR faktiskt fortfarande att jag är lika smidig som "då", att jag har lika mycket ork som "då" och att jag har kvar den styrka som fanns i kroppen "då".

Fånigt va!/Kicki

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  I de mer södra delarna av vårt rike ligger en by med månghundrade år på nacken. Kyrkan är så pass gammal att den faktiskt var katolsk i flera hundra år. Med en tämligen lyckad frenesi försökte välvilliga protestanter att gnugga bort det katolska...

    Visst ser det skumt ut? Welwette till vänster och Wossna till höger. Dotter och mor. Mina träningskompisar      WELWETTE WOSSNA   12/3 Idag blir det en promenad på ca 1 km. 12/3 Denna dag får min gamla trostjänare nog bara s...

  Såhär såg det faktiskt ut 2010 den 28 mars hemma! Fortfarande en hel del snö, och en 5-årig Welwette. Hon är bra mycket vitare nu, två år senare..   Omstart och nystart Det var verkligen inte igår jag tog mig tid att skriva i min blogg. Jag...

  Det är så länge sedan jag laddade upp nya bilder att jag får leta efter "vad som helst" nu ;-). Mina minneskort är dock sprängdfyllda, så jag har en hel massa timmar att se fram emot av redigering osv. Riktigt kul, men övermäktigt för tillfället...

  HÖST :-)!! Eller, kanske inte riktigt så utrycksfull smily... Mörkret smyger sig på i en makalös hastighet! Jag förstår inte riktigt att det faktiskt är exakt samma procedur varje år! Har alltså redan glömt 2010...   Men VILKEN höst det ha...