Världen har åter blivit vit. Åtm den värld som jag kan beskåda genom våra fönster här hemma. Dessutom börjar landskapet att sakta transformera sig till en gigantisk skridskobana med tillhörande risker för liv och lem att beträda. Förmodligen är det ytterligare ett dystert tecken på att kroppen börjar så sakterliga att föråldras, när jag börjar kalkylera med hur stor sannolikheten är att jag ska bryta både armar och ben på väg ner mot stallet. Det kan jag inte komma ihåg att jag någonsinn ens tänkte en tanke om "förr". Men jag måste erkänna att jag tycker att det är betydligt trevligare när det blir ljusare tack vare snön, för att inte tala om den skönhet snön skänker till vårt annars ganska brunsvarttrista landskap såhär års. Vi har verkligen snö! Träden är snötyngda, vår osaltade väg utanför trädgården är snö/isfylld och hästarna har ännu inte lyckats trampa bort snön i hagen. Men mildare väder har utlovats, ackompanjerat med regn till och med, så den vita visiten blir nog inte så långvarig denna gång.

Jag älskar egentligen hösten (även om man nog måste tycka att just "höst" inte beskriver landskapsbilden idag...). Men detta år har det varit extra tunga steg att kliva av någon anledning. När kroppen känns som den värsta fienden man har så är det inte kul! En del går att påverka med helt egna medel, och annat ska man tydligen bara stå ut med i väntan på bättre tider... Och under tiden ökar tyngden under fotsulorna och yrseln i huvudet okontrollerat och pulsvis. Jag kan inte påstå att jag gillar läget, och jag kan inte påstå att jag har någon vidare koll på samma läge heller. Men jag har trots allt kvar samma goa förmåga att insupa och till fullo njuta av skönheten i naturen, berusningen i musiken och välsignelsen av min familj. Så egentligen ska jag väl bara hålla käft!

Nu börjar det igen. Från och med idag behöver man vara beredd på i princip "vad som helst" i väglag. Under detta dygn som har passerat så har det kommit ner över 20 cm blötsnö över vårt Östgötska landskap. Det positiva är att det blir liiite ljusare, men annars ser jag nog egentligen bara problem... Nu tror jag ju inte för ett ögonblick att snön kommer ligga kvar särskilt länge - och tur är väl det! Vintern skulle bli plågsamt lång om den kom redan. Men trots allt så är det från och med nu som man måste vara beredd på att det kan ta BETYDLIGT längre tid att ta sig till jobbet än normalt. Detta är ju på intet sätt unikt i vårt avlånga land, men jag har nog aldrig hört så mycket "klass-varningar" i mitt liv som under de senaste dagarna. Är detta en trend? Är det ens en nyhet (att det kan snöa i november i Sverige...)? Har vi blivit så obota korkade i gamla Sveariket att vi tror att den globala uppvärmningen innebär att hala vägar skall ses som ett onaturligt fenomen numera? Avåkningarna har varit många denna dag... Alla varningar till trots. Minnet är hur som helst kort verkar det som. Att det var halt också sist snön hälsade på tycks vara förträngt. Och historien upprepar sig år efter år. Ju större och dyrare åk man kör, desto fortare går det tydligen att forsera det såphala underlaget. Men jag kan lova er - att stanna är precis lika omöjligt med dessa silverglänsande vrålåk (varför är det nästan alltid silverfärgade bilar som har mest bråttom?) som för oss andra dödliga...

Vår Ölandstok gillar också hösten - precis som jag! Det är NU man ska njuta av denna gyllene glädjespridare.

En hel vår, och definitivt en hel sommar har passerat sedan mitt senaste blogginlägg. Jag tillhör alltså inte de som bloggar flera ggr/dag... Och jag önskar inte heller att uppdatera min blogg med fullständigt ovidkommande detaljer heller, utan använder den i stället som en plats för reflexioner och ibland också reaktioner.

Att klappa sig på axeln!

...måste man bli bra på faktiskt! Just nu känner jag mig oerhört duktig och fokuserad då jag lyckats med konststycket att sätta igång TVÅ hästar denna hösttermin! Mitt älskade arabsto Wossna var lite ansträngd i något ben i våras, och jag lät henne helt sonika få vila. De senaste två veckorna har jag dock smugit igång både hennes och mitt fläsk - och lyckats att få med hennes svarta dotter också på köpet. Till en början så utövade jag viss kvinnlig/moderlig manupulation över mina ridande söner, men nu har de lyckats genomskåda mig. Så, efter drygt två veckors underbara ridturer TILLSAMMANS med någon son så får jag klara mig själv. Tycker nog att det är värt en och annan axelklapp faktiskt..  

Hästliv...

...innebär också fysiskt aktivitet. Och för mig betyder det i sin tur ömmande muskler och gnisslande leder. Men det förra är nog latmasken som jämrar sig och det senare ovanan, så inte särskilt mycket att bry sig om egentligen. Vad det dessutom innebär är att min kroppshydda sakta men säkert minskar i omfång. Och eftersom denna har varit väl tilltagen de senaste åren, så inser nog alla att jag mer eller mindre gör vågen!   Det innebär dessutom att jag sover bättre (läs fler timmar/natt...) och att mitt TV-tittande dramatiskt har minskat. Inget att sörja över för den delen, jag har aldrig kommit ihåg dagen efter vad jag tittade på TV kvällen innan.

Gäller bara att envist fortsätta också   /Kicki

Kabbelekorna lyser som små solar i dikeskanterna! Och på ängar lyser HAV av maskrosor. Det är verkligen en förändringens tid just nu när naturen bjuder på nya scener varje dag. Till och med asparna har börjat rodna så smått.

Själv njuter jag i fulla drag nu faktiskt. Jag lyckas allt oftare att ta mig en tur på hästryggen, och har nästan alltid med mig någon av sönerna - så båda arabflickorna får röra på påkarna. Det går nästan inte att känna sig tung i sinnet efter en lite längre tur i skogen. Igår var det jag och David som gav oss ut. Det blev möte med både årsgammal älg och en rödburrig räv innan vi var hemma igen. Ska jag vara helt ärlig var jag lite tacksam över att skogsritten inte innehåll närkontakt med vildsvin också... Men, arabflickorna bara nyfiket noterar att vi "helt plötsligt" har lite sällskap för en kort stund av skogens invånare - så ett stort och bulligt vildsvin kanske också går bra... Det är bara det att just dessa raggiga djur har en otrevlig egenskap att dyka upp "från ingen stans" i ett dundrande tempo för att likt gastar försvinna lika snabbt igen. Älgar brukar åtm vara lite nyfikna och stanna till och kika först innan de glider iväg med sina stora kliv.

Det är på landet man ska bo...!!/Kicki

Tja, en 20 år gammal gentleman som Eric och David har haft mycket kul med!

Varför alla dessa bilder nurå...? Vår gullgosse Tips är möjligtvis på väg att komma till en ny familj, så lite nostalgi göre sig påmind... För ett par helger sedan var jag och David ute och red (Eric också faktiskt, men han satt på arabflickan Welwette), och David fick något "ömt" i ögonen och njöt i fulla drag :-). Hästar må vara fruktansvärt mycket jobb, men VAD man får MASSOR tillbaka!!!

Förmodligen alltid hästtjej :-)/Kicki

Än är inte kriget över... I förrgår lyckades kung Bore att sega sig tillbaka. Det var inte kul att titta ut genom fönstret och se att hela världen blivit vit igen. Igår och idag har vi fått skrapa vindrutorna på bilarna när vi har åkt iväg på morgonen.

Det är verkligen inte lätt att hänga med i vädergudarnas omväxlande svängar. Det gäller att i princip varje morgon räkna med att det kan ta längre tid än beräknat att åka till bussen/tåget. Det har hänt att det är ishalka till och med, trots att dagarna kan prestera upp till 12 grader varmt! Men, det är bara att sucka djupt och tänka positiva tankar. För trots allt är det ju så att "musöronen" blir allt större och mer intensiva i sina klorofyllfyllda färger på framför allt björkarna. Och jag tycker fortfarande att det är härligt att hinna med växlingen mellan vintern och våren. Det är härligt när man måste uppsöka en södervägg för att kunna bli riktigt varm. Det är härligt att inte halvt avlida av värmeslag så fort man utöver viss fysisk aktivitet utomhus - utan kunna riktigt njuta av vackert väder.

Maj månad kommer innebära en accelererande ångest i familjen Westerdahl. Här har vi 70-årsfirande, student och förberedelse för ett EM lite senare i sommar som ska trängas om de få helgerna som maj kan erbjuda. Helgen som ligger framöver har dock helt plötsligt blivit "tom" - och det tack vare ett allt för blött väder för att kunna arrangera hopptävlingar utomhus. Vi får väl se om jag lyckas utnyttja denna "fria tid" som helt plötsligt har uppenbarats.

Först klara arbetsveckan bara ;-)/Kicki

Nu är det väl ändå NÄSTAN sommar ;-)! Korna har i alla fall fått komma ut på många håll under denna helgen, och det är ju ett sommartecken som heter duga! Bilden ovan är visserligen från förra årets kosläpp hos grannen.

Det har varit en helt fantastisk dag med tanke på vädret idag! Man kan verkligen inte önska sig bättre start på sköna maj. Det finns säkerligen någon sur typ där ute i buskarna som inte varit nöjd utan nog tyckt att det gott kunde ha varit liiite varmare ändå, men jag är lycklig över att det går låååångsamt med lövsprickning och annat. Jag vill ha chansen att hänga med i naturens uppvaknande, och det tycker jag nog att man har möjlighet till detta år.

Dagen idag har annars mest handlat om att serva och åter serva. Se till att rätt ungar är på rätt ställe, och försöka planera in födointagen så gott man har kunnat efter det. Hela familjen - bestående av sju personer - samt ytterligare fyra tonåringar hälsade våren välkommen genom att dra till en underbart vacker liten sjö på seneftermiddagen, och ta med oss hemlagad potatissallad (tusen tack Linnéa!!) samt karré- och quornkotletter att grilla. Supergott, supertrevligt, supervackert och ett superavslut på denna helgen!

Mätt som en gris...!/Kicki

Första maj idag. Den dagen innebar i min barndom att familjen helt fick rätta in sig efter demonstrationsschemat mm. Inte för att mina föräldrar var djupt engagerade i den rödare delen av den politiska skalan. Nej - min far spelar trumpet/kornett, och då är man efterfrågad vid marscher o dyl oavsett "färg". Första maj för mig är i första hand vårlöftet nr 1 - och vad är mer vår än vitsippor :-)!!

Dagen idag är lite "dagen efter" för egen del. Hela arbetsveckan har jag gnott på i halvfart med en tröttande förkkylning i kroppen. Sådant känns! Så nu när det äntligen blir lördag så har jag i första hand utnyttjat den med att bara slappa. Förmodligen kommer jag inte undan hur länge som helst, utan behöver nog bjuda upp till dammsugarvals vad det lider. Stall och marsvinshus står också och väntar på att energin ska återkomma till min kropp. Fast, jag börjar mer och mer luta åt att helger bara MÅSTE vara slappa OCKSÅ. Annars kommer jag inte orka till 65 med att förtjäna mitt levebröd...

Nästan alla ungar är hemma idag, vilket känns tryggt och skönt med tanke på valborgs igår. Tonåringarna var i "den stora staden" och enligt uppgift så var de inte ensamma där precis... Själva slocknade vi vid TV-ns blåa ljus och vaknade inte förrän en av tonåringarna ringde miss i nassen för att tala om att han missat bussen hem... Har man skaffat sig barn så har man också skaffat sig begränsat självbestämmande över sin tid ;-)... Men jag skulle verkligen inte vilja ha det på något annat sätt!! Har jag någonsinn sagt att jag har de finaste och härligaste ungarna i hela vida världen?!

Gäsp/Kicki